Nu har vi till­sam­mans läst Jesa­jas 66 kapi­tel och jag hop­pas att det har varit till väl­sig­nel­se för många (det har det åtminsto­ne för mig). Målet är att vi fram­ö­ver i vinter/vår skall påbör­ja en ny lik­nan­de gemen­sam läs­ning av en annan bibel­bok. Det som bli­vit tyd­ligt i Jesa­ja är att syn­den som skil­jer oss från Gud i grun­den är vårt hög­mod och stolt­het. Vår ovil­ja att böja oss under Gud, lyss­na till och lyda Honom. Vår stän­di­ga strä­van till obe­ro­en­de, att kla­ra oss i egen kraft istäl­let för att för­trös­ta på Honom. Tvärtom blir det gång på gång tyd­ligt i Jesa­ja att vår fräls­ning och rädd­ning kom­mer från rakt mot­satt håll. Från det som i värl­dens ögon anses svagt och kraft­löst, och som pro­fe­ti­or­na i Jesa­ja åter­kom­man­de pekar fram emot — vår konung och tjä­na­re Jesus Kristus som vin­ner vår fräls­ning genom att dö i vårt stäl­le. Tänk vil­ken tröst det är, att som i Jesa­ja 42:3, att vår svag­het och otill­räck­lig­het ald­rig är hind­ret för gemen­skap med Gud utan för­ut­sätt­ning­en. Fräls­ning­en och kraf­ten från Gud blir ald­rig syn­lig för de star­ka och själv­till­räck­li­ga, utan för dem som insett att de egent­li­gen är är ”brut­na strå” och ”tynan­de vekar” (bil­der av något som är på väg att dö). Som Pau­lus skri­ver i 2 Kor 12:10: “Ty när jag är svag, då är jag stark.” Allt­så, först när jag insett och åter­kom­man­de inser min egen svag­het och otill­räck­lig­het, kan jag leva av den kraft som kom­mer från Gud.