Så lyder inled­ning­en till Förs­ta Petrus­bre­vet som vi ons­dags bör­ja­de gå ige­nom på bibelstu­di­er­na (och fort­sät­ter med den­na vec­ka, väl­kom­men att fin­nas med!). Lär­jung­en Petrus skri­ver till en rad oli­ka för­sam­lings­ge­men­ska­per utsprid­da i nuva­ran­de Tur­ki­et. Bre­vet är tro­li­gen skri­vet under tidigt 60-tal e.Kr. eftersom Petrus led mar­tyr­dö­den under and­ra hal­van av sam­ma årtion­de. Den krist­na tron är allt­så knappt 30 år gam­mal och de krist­na utgör en mino­ri­tet i det Romers­ka riket. De tro­en­de skil­jer sig från majo­ri­te­ten på fle­ra oli­ka områ­den; de till­ber en Gud och inte fle­ra, de till­ber inte kej­sa­ren, de för­kun­nar en exklu­siv väg till fräls­ning, de har and­ra vär­de­ring­ar, nor­mer och tra­di­tio­ner. Allt det­ta gör att de krist­na upp­fat­tas som annorlun­da, och som vi sedan ser i bre­vet med­för det­ta lidan­de och pröv­ning­ar. Petrus skri­ver för att upp­munt­ra och trös­ta dem i den­na situ­a­tion, att inte ge efter för det ytt­re tryc­ket — utan genom att häm­ta kraft i fräls­ning­en och hop­pet om Jesu åter­komst — tro­get fort­sät­ta leva på hel­gel­sens väg.

Här i inled­ning­en beskri­ver Petrus de tro­en­de som ”kring­sprid­da… främ­ling­ar”. Ordet kring­sprid­da är det gre­kis­ka ordet diaspo­ra, många av er kän­ner nog igen det­ta ord. Det är fort­fa­ran­de idag en beskriv­ning av judar som inte lever i lan­det Isra­el, och som bör­ja­de använ­das under den 70-åri­ga fång­en­ska­pen i Baby­lon. Den tid då de judis­ka fol­ket var främ­ling­ar långt från sitt hem­land. Petrus talar nu inte om det judis­ka fol­ket — utan om Guds nya för­bunds­folk, bestå­en­de av både judar och gre­ker — som har sitt san­na hem­land inte i den här värl­den utan i den nya värl­den. Mitt i svå­rig­he­ter och lidan­de, mitt i fres­tel­sen att som en mino­ri­tet ge efter för majo­ri­te­tens tan­kar och vär­de­ring­ar, vill Petrus fäs­ta deras blick på deras san­na hem­land i him­len där deras evi­ga lön vän­tar. Han vill på så sätt både upp­munt­ra och för­ma­na dem att inte ge efter för den här värl­dens tan­kar och vär­de­ring­ar. De tro­en­de är och kom­mer all­tid att vara främ­ling­ar i den här värl­den, många gång­er i mino­ri­tet, men Petrus vill påmin­na dem om att de till­hör ett oänd­ligt myc­ket stör­re och mäk­ti­ga­re rike än Romar­ri­ket — ett evigt bestå­en­de rike.

Som krist­na i Sve­ri­ge idag lever även vi i mino­ri­tet och utma­nas att ge efter för den här värl­dens tan­kar och vär­de­ring­ar. Även vi ris­ke­rar att möta mot­stånd, svå­rig­he­ter och lidan­de där­för att vi är annorlun­da. Där vill Petrus även påmin­na och upp­munt­ra oss om att vi är främ­ling­ar i den här värl­den på väg till vårt san­na hem­land. Det bätt­re lan­det (Heb. 11:13–16). Han vill få oss att fäs­ta blic­ken inte bara på vad som hän­der här och nu, utan på vad som en dag vän­tar oss i vårt evi­ga arv. Den dagen kom­mer alla and­ra riken och tan­ke­sy­stem att få ett slut, hur mäk­ti­ga och domi­ne­ran­de de än tycks här och nu. Då kom­mer endast ett rike evigt stå kvar. Den tro­en­de som står fast vid Guds Ord kom­mer i den här tiden ofta anses vara på ”fel” sida av histo­ri­en, för­le­gad och på utdö­en­de. Men på den dagen kom­mer det visa sig vara pre­cis rakt mot­satt, att den som stått fast vid Guds Ord all­tid varit på ”rätt” sida av historien.

Det­ta är verk­li­gen en oer­hörd tröst och upp­muntran. Vårt hem­land och vår lön vän­tar oss en dag i en verk­lig­het som kom­mer över­träf­fa allt vårt för­stånd. Låt oss häm­ta kraft i det­ta evi­ga hopp, låt oss fäs­ta blic­ken på vårt mål och låt oss be att Gud genom des­sa san­ning­ar för­änd­rar hur vi lever här och nu.