Om du vill träf­fa kung Carl XVI Gustaf kan du inte åka till Stock­holm, ste­ga fram till por­ten på det Kung­li­ga Slot­tet och bara knac­ka på. Nej, för att ens kom­ma till por­ten behö­ver du först ta dig för­bi en rad vakt­pos­ter. Dess­utom är det en dålig idé eftersom kung­en säl­lan befin­ner sig där. Det­sam­ma gäl­ler om du åker ut till Drott­ning­holms slott, där han och famil­jen bor. Du skul­le möj­li­gen kun­na få en skymt av honom men inte få möj­lig­he­ten att sit­ta ner och pra­ta med honom. Om du där­e­mot gjort något väl­digt bety­del­se­fullt eller fram­stå­en­de, kan du bli till­de­lad en medalj av kung­en och där­i­ge­nom få träf­fa honom. Men då endast utby­ta någ­ra kor­ta artig­hets­fra­ser under det att han ska­kar din hand. Dina chan­ser till audi­ens hos kung­en skul­le öka betyd­ligt om du där­e­mot var en kung­lig­het eller pre­si­dent från ett annat land. Men för män­ni­skor som dig och mig, med rela­tivt obe­tyd­lig bak­grund och bedrif­ter, är chan­ser­na nästin­till obe­fint­li­ga att få sit­ta ner och pra­ta med kung Carl Gustaf.

Isra­els folk hade en lik­nan­de situ­a­tion under Gam­la Tes­ta­men­tets tid. Då hade överste­präs­ten ”audi­ens” endast en gång om året inför Gud (i det all­ra heli­gas­te i tabernaklet/templet) och då inte utan rigo­rö­sa renings­pro­ces­ser för sin egen och fol­kets syn­der. Ing­en annan, vid ing­et annat till­fäl­le, fick kom­ma inför den levan­de Guden. Om du, vid den här tiden, till­hört Isra­els folk hade allt­så chan­sen varit mini­mal att just du skul­le få kom­ma inför Gud.

Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re berät­tar där­för om något full­kom­ligt osan­no­likt och revo­lu­tio­ne­ran­de som skett i sam­band med Jesu död och upp­stån­del­sen. Han för­kla­rar att Jesus är den full­kom­li­ge (och slut­gil­ti­ge) överste­präs­ten och det full­kom­li­ga (och slut­gil­ti­ga) off­ret för män­ni­skors syn­der, som genom sin för­so­nings­död öpp­nat vägen helt till den levan­de Guden för alla som tror. Det är lätt att vi mis­sar stor­he­ten i det­ta och för­må­nen att vi genom Jesus Kristus få kom­ma inför den levan­de Gud. Vi, som i oss själ­va, helt sak­nar möj­lig­he­ten att kom­ma inför Gud. Inte bara genom vår synd utan ock­så genom våra obe­fint­li­ga bedrif­ter och här­komst. Men nu har Jesus genom sina bedrif­ter, sin full­kom­li­ga lyd­nad till Fadern, och genom sin offer­död för våra syn­der, till­de­lat oss den ynnest som innan enbart till­hör­de honom — att få kom­ma helt nära Gud. Inte bara en gång om året utan en stän­dig ”audi­ens” till Konung­ar­nas Konung. Som Pau­lus beskri­ver i Efe­si­er­bre­vet 2:13: ”… nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt bor­ta, kom­mit nära genom Kristi blod.”

Innan ver­sen jag inled­de med har Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re för­kla­rat att Jesus, som överste­präst, både är Gud och män­ni­ska. Och att han som män­ni­ska blev fres­tad i allt lik­som vi och där­för kan ha med­li­dan­de med oss i allt. Där­ef­ter föl­jer upp­ma­ning­en att vi; ”frimo­digt (skall) gå fram till nådens tron för att få barm­här­tig­het och fin­na nåd till hjälp i rätt tid.” Det hade varit en ynnest till­räck­lig för oss att enbart få kom­ma nära Fadern. Men här ser vi något ytter­li­ga­re, att Gud lyss­nar till våra böner, kän­ner med oss i all vår nöd och att han vill hjäl­pa oss genom att ge av sin nåd och barm­här­tig­het i rätt tid.

Tänk att du och jag som tro­en­de var vi än är, vil­ken situ­a­tion vi än befin­ner oss i och vid vil­ken tid­punkt som helst kan kom­ma inför Konung­ar­nas Konung i bön. Att Han lyss­nar till oss och verk­li­gen vill hjäl­pa oss. Det­ta är något som bor­de moti­ve­ra oss än mer till att be och fyl­la oss med än mer gläd­je över för­må­nen att få be. Låt oss där­för inte ta bönen för givet utan frimo­digt och stän­digt trä­da fram inför nådens tron i bön.