Som­ma­ren bör­jar när­ma sig slu­tet och med hös­ten återstar­tar myc­ket av för­sam­lings­ar­be­tet. Har du någon gång fun­de­rat över vad som moti­ve­rar dig till att enga­ge­ra dig i för­sam­ling­en? Vad som moti­ve­rar dig till att tjä­na män­ni­skor i din när­het och nå dem med evan­ge­li­et? Kanske du till­hör dem som inte är sär­skilt enga­ge­ra­de i för­sam­ling­en och istäl­let behö­ver fun­de­ra över vad som bor­de moti­ve­ra dig till tjänst för Gud. Det finns en rad oli­ka saker som kan moti­ve­ra oss, såsom plikt, tra­di­tion eller vana, att vi gör det för att and­ra män­ni­skor eller Gud skall vara nöjd med oss. I tex­ten ovan ger Pau­lus sva­ret på det som bor­de moti­ve­ra i vårt arbe­te, Guds nåd.

Pau­lus viss­te verk­li­gen vad det inne­bar att tjä­na Gud av både fel och rätt orsa­ker. I sin oer­hör­da iver, nitisk­het och höga moral hade han, fram till mötet med Jesus på vägen till Damas­kus, trott att han tjä­na­de Gud. Men i det­ta möte inser han smärt­samt att det i själ­va ver­ket varit pre­cis tvärtom, att han fak­tiskt mot­ar­be­ta­de Gud och var hans fien­de. Fram till den­na stund hade Pau­lus i egen kraft och strä­van ”arbe­tat mer än de alla”, men efter fräls­ning­en var det nåden som istäl­let arbe­ta­de i Pau­lus och med­för­de att han ”arbe­ta­de han mer än de alla”.

När Pau­lus tän­ker på sitt hår­da slit för att full­föl­ja mis­sions­be­fall­ning, som med­fört att många kom­mit till tro men ock­så myc­ket lidan­de och nöd (se 2 Kor 11:21–33), slår han sig inte för brös­tet som om det­ta var något han gjort i egen kraft. Han ser det inte hel­ler som ett sätt att kom­pen­se­ra för Guds nåd eller för­tjä­na Guds fräls­ning. Nej, han inser att det­ta endast är en följd av nådens ver­kan i hans liv. Det är Guds nåd i och genom Pau­lus som gjort att han ”arbe­tat mer än de alla”. Det är så att säga nåden som är motorn och bräns­let i Pau­lus liv, medans hans eget bidrag är att för­se med hju­len som kan kraf­ten kan ”rul­la på”.

Den san­na nåden kan omöj­li­gen för­bli overk­sam i en män­niskas liv. Fräls­ning­en är enbart av nåd genom tro, en gåva som ges helt obe­ro­en­de av våra gär­ning­ar. Där­e­mot kom­mer nåden ald­rig ensam utan leder all­tid till ett för­vand­lat liv och tjänst för Gud. Att Jesus full­bor­dat vår fräls­ning på kor­set befri­ar oss till tjänst och till att tjä­na Gud av rätt syf­ten. Det befri­ar oss både från lat­het och från att använ­da våra gär­ning­ar som ett sätt att beta­la till­ba­ka till Gud eller för att för­tjä­na hans kär­lek. Den som fått sma­ka på Guds oänd­li­ga och fri­kos­ti­ga kär­lek genom Jesus Kristi offer­död, kom­mer ound­vik­li­gen att bli en män­ni­ska som i sin tur fri­kos­tigt ger vida­re till and­ra (och det­sam­ma, skul­le jag säga, gäl­ler även tvärtom med den som har en ”snål” upp­fatt­ning av Guds nåd och kärlek).

När nåden får vara driv­kraf­ten i vår tjänst för Gud, tjä­nar vi inte honom av tvång eller plikt utan av tack­sam­het för all den nåd han redan visat oss. Nåden säger inte enbart att vi omöj­li­gen kan fräl­sa oss själ­va utan lik­väl att vi omöj­li­gen kan hel­gas och tjä­na Gud av egen kraft. Var­je stund är vi bero­en­de av Guds nåd och kraft för att hans vil­ja skall ske i våra liv.

Det­ta beskrivs i sång­en ”Inte jag utan Kristus i mig” som vi sjung­er i kyr­kan ibland:

“O vil­ken gåva jag har i min Jesus.
Vad stör­re nåd kan him­len ha att ge?
Han är min gläd­je, kär­lek och min fri­het,
min dju­pa frid och min rättfärdighet.

Mitt enda hopp, mitt anka­re, är Jesus.
Jag är hans och allt han är är mitt.
Jag har dött från hans lag och nu lever ej jag,
utan Kristus som bor i mig.

När dagen flyr, står han kvar vid min sida.
Min Fräl­sa­re, han över­ger mig ej.
Jag käm­par på och svag­het blir till jubel,
för i min svag­het full­kom­nas hans kraft.

Mitt enda hopp är att min Her­de leder.
Med sin käpp och stav han trös­tar mig.
Nat­ten flyr, det blir dag, men det var inte jag
utan Kristus som bor i mig.

Vem kan för­dö­ma den som Gud har utvalt?
Han har beta­lat allt och köpt mig fri,
när Jesus led och dog min död på kor­set
och seg­ran­de stod upp till liv igen.

Det är mitt hopp, att syn­den är beseg­rad,
att han väd­jar för mig med sitt blod.
Mina bojor föll av, men det var inte jag,
utan Kristus som bor i mig.

Det är min läng­tan att få föl­ja Jesus,
min Fräl­sa­re, som säkert för mig hem.
Han ger mig kraft att löpa fram till målet:
att stå inför hans tron i härlighet.

Mitt enda hopp, mitt anka­re, är Jesus.
Hans är äran, i all evig­het.
Jag ska seg­ra en dag, men lik­väl inte jag
utan Kristus som bor i mig.

Mitt enda hopp, mitt anka­re, är Jesus.
Hans är äran, i all evig­het.
Segerkran­sen han ger, ska jag då läg­ga ner
inför Kristus som bor i mig.
Inför Kristus som bor i mig.”