”Är det verk­li­gen värt det?”

Jag tror att många av oss kan kän­na så här det gäl­ler arbe­tet vi läg­ger ner i för­sam­ling­en, det vi gör för att tjä­na våra med­män­ni­skor eller för att nå män­ni­skor med evangeliet.

Är det verk­li­gen värt det? Ger det verk­li­gen någon frukt? Orkar jag fort­sät­ta? Spe­lar det egent­li­gen någon roll vad jag gör?

Till alla oss som nu och då kän­ner så vill Pau­lus upp­munt­ra oss med orden: ”var… fas­ta och orubb­li­ga.” Innan i kapi­tel 15 har Pau­lus haft en lång utlägg­ning om att Jesus Kristus upp­stått från de döda och att alla tro­en­de en dag kom­mer att upp­stå till­sam­mans med honom till evigt liv i him­len. I ver­ser­na pre­cis innan vår text för­kla­rar Pau­lus att Jesus Kristus full­kom­ligt beseg­rat syn­den och döden, att vi genom honom redan har segern och där­för ald­rig har något att fruk­ta. Det­ta är utgångs­punk­ten till det Pau­lus nu säger i ver­sen ovan, att vi kan vara fas­ta och orubb­li­ga där­för att segern redan är vunnen.

Det Pau­lus beskri­ver här lik­nar bon­den som satt sin plog i mar­ken, som fäs­ter blic­ken vid hori­son­ten, sta­digt går fram­åt och fort­sät­ter tills dess att arbe­tet är klart. På sam­ma sätt behö­ver vi gång på gång fäs­ta blic­ken både på den seger som Jesus Kristus redan vun­nit för oss och sam­ti­digt på vårt slut­mål som är i him­len. Allt för ofta tän­ker vi all­de­les för kort­sik­tigt och vill se snab­ba resul­tat. Men vårt slut­mål är ald­rig näs­ta vec­ka, näs­ta år eller ens om 20 år, utan det är all­tid i him­len. Fram till den dagen då Gud kal­lar oss hem får även vi fort­sät­ta med det många gång­er slit­sam­ma arbe­tet både med att plö­ja mar­ken och så ut Guds Ord. Kanske ger Gud oss nåden att se skör­den, kanske inte. Oav­sett behö­ver vi sta­digt fort­sät­ta fram­åt och inte släp­pa taget om det som ”vår plog”. Vi behö­ver vara orubb­li­ga, inte låta oss ska­kas eller fal­la var­ken av våra egna käns­lor, eller bris­ten på syn­lig frukt, eller på grund av det mot­stånd vi möter. För som Pau­lus för­säk­rar oss är vårt: ”arbe­te i Her­ren inte är förgäves.”

Vi kan vara fas­ta och orubb­li­ga, vi kan veta att vårt arbe­te i Her­ren ald­rig är för­gä­ves, på grund av att vi vet att Jesus Kristus redan vun­nit segern för oss på Gol­ga­ta Kors. Det är Jesus Kristus, och inte vi, som kom­mer att full­bor­da sitt verk fullt ut fram tills den dagen han kom­mer till­ba­ka (Fil 1:6).

Låt oss där­för inte tap­pa modet, utan låt oss fast och orubb­ligt fort­sät­ta med det Gud kal­lat oss att göra som för­sam­ling­ar. Att tjä­na varand­ra och and­ra män­ni­skor och nå dem med evan­ge­li­et om fräls­ning. För Gud är tro­fast sitt verk och kom­mer att full­bor­da allt det han tänkt. Som Lina San­dell skri­ver i sången:

“Gör det lil­la du kan och besin­na, att Gud 

Hos oss alla blott tro­het vill se!

O, så gläds att få gå med hans ring­as­te bud,

Och att själv han all hjälp vill bete.

O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:

Vad du gjor­de, det gjor­de du mig!”