Det­ta är inled­ning­en samt kapi­tel 1 i häf­tet; ”Hör Upp! En prak­tiskt gui­de till att lyss­na till på pre­di­kan” av Christop­her Ash. Köp hela häf­tet här.

Var­för i hela värl­den behö­ver vi en sådan här bok?

… kanske du säger. Det hade ju trots allt varit menings­löst att skri­va en bok om Hur man tit­tar på tv. Och att lyss­na på en pre­di­kan är ännu enkla­re än att tit­ta på tv, för jag behö­ver inte använ­da fjärr­kon­trol­len. Allt jag behö­ver göra är att sit­ta ner, för­sö­ka hål­la mig vaken ända till slu­tet, och så — vips! — har jag lyss­nat på pre­di­kan. Det är någon­ting som görs för mig (eller rent av tving­as på mig), inte någon­ting jag del­tar i. Jag behö­ver ing­en bok för att veta hur. Det är ju bara som att se tv-nyheterna.

Men nej, det är inte alls sam­ma sak. Efter lik­nel­sen om sånings­man­nen säger Jesus: ”Var där­för noga med hur ni lyss­nar” (Luk 8:18). Sedan säger han att om vi lyss­nar på ett sätt ska vi ”få mer”, men om vi lyss­nar på ett annat sätt ska även det vi tror att vi har tas ifrån oss. Det sätt vi lyss­nar på är en frå­ga om liv eller död. Vi kan ha öron som inte hör (Mark 8:18); vi kan ”höra och ändå inte för­stå” (Mark 4:12). Att lyss­na på pre­dik­ning­ar är ris­ka­belt; det kan ska­da din häl­sa eller ta dig när­ma­re den slut­li­ga räddningen.

I vil­ket fall som helst kom­mer det inte läm­na dig oförändrad.

Det finns böc­ker och kur­ser för att hjäl­pa män­ni­skor att pre­di­ka — jag hål­ler själv en sådan kurs! — men jag har inte läst någon­ting som skri­vits de senas­te 200 åren om hur man lyss­nar på predikan.

Här föl­jer den förs­ta av sju ingre­di­en­ser för att lyss­na väl till predikan.

1. För­vän­ta dig att Gud talar

Adam såg ing­en stör­re vits med pre­dik­ning­ar. Det fanns myc­ket han upp­skat­ta­de med för­sam­ling­en, sär­skilt de vän­ner han fått och musi­ken (när den nya musik­grup­pen led­de). Men inte predikningarna.

Han kän­de att han var tvung­en att stå ut med dem, för det skul­le ju se lite under­ligt ut om han gick ut när pre­di­kan­ten bör­ja­de. Men de kän­des trå­ki­ga. Om han vil­le ha under­håll­ning och fick väl­ja mel­lan att se på tv-seri­en 24 eller höra Pre­di­kan var 24 en given vinnare.

Bib­bi såg verk­li­gen fram emot pre­di­kan. För­ra sön­da­gen hade hon gått fram till pre­di­kan­ten och sagt: ”Jag ser verk­li­gen fram emot näs­ta sön­dag — kan knappt vän­ta.” Han såg glad ut, om än lite för­vå­nad. Men Bib­bi för­sök­te inte stäl­la in sig; hon såg verk­li­gen fram mot pre­di­kan, med en käns­la av glad för­vän­tan. Hon und­ra­de vad Gud skul­le säga hen­ne. Hon kän­de det som om någon sagt till hen­ne att för­vän­ta sig ett tele­fon­sam­tal från USA:s pre­si­dent; hela vec­kan vän­ta­de hon, så att säga, vid tele­fo­nen. Så när det var dags för pre­di­kan var hon ivrig och rik­tigt uppmärksam.

Bib­bi hade rätt — och Adam var en dåre. Vi mås­te lyss­na för­vän­tans­fullt på pre­di­kan för Jesus ger Guds egen auk­to­ri­tet åt den pre­di­kant som, kor­rekt och under bön, under­vi­sar Bibelns skriv­na ord (som har kal­lats hans spi­ra). Det huvud­sak­li­ga sätt han gör det­ta på är inte genom att det skriv­na ordet blir upp­läst, utan genom att det pre­di­kas och lärs ut. Natur­ligt­vis är det bra att män­ni­skor som kan läsa verk­li­gen läser och stu­de­rar Bibeln; men det är livsvik­tigt att alla män­ni­skor, utan undan­tag, hör Bibeln pre­di­kas. När Petrus säger till de krist­na att de har fötts på nytt ”genom Guds levan­de ord som består”, för­kla­rar han att ”det­ta är det ord som har för­kun­nats för er” (1 Petr 1:23, 25).

Pau­lus tac­ka­de Gud att de förs­ta krist­na i Tes­sa­lo­ni­ke som hör­de de goda nyhe­ter­na om Jesus (Apg 17:1–4) tog det till sig, ”inte som män­ni­skors ord utan så som det verk­li­gen är: Guds Ord” (1 Tess 2:13). Natur­ligt­vis utta­la­des orden av mänsk­li­ga pre­di­kan­ter, men de erkän­de des­sa ord som det hört fak­tiskt ock­så var Guds Ord. Och det är inte bara apost­lar som Pau­lus som kan tala så här; Petrus säger att: ”Om någon talar” (och sam­man­hang­et här är bibe­l­un­der­vis­ning i för­sam­ling­en), ”ska han tala i enlig­het med Guds ord” (1 Petr 4:11, förf. kursiv).

Men ett var­ning­ens ord: Det är inte all­tid sant att vi hör Guds röst när vi hör en pre­di­kants röst. Pre­di­kan­tens auk­to­ri­tet är en lånad auk­to­ri­tet; pre­di­kan­ter har ing­en auk­to­ri­tet på grund av att de är begå­va­de eller väl­ta­li­ga, eller för att de kanske är vig­da, har tit­lar, exa­mi­na, vis­sa meri­ter eller kva­li­fi­ka­tio­ner eller är erkän­da av kyr­kor och samfund.

Men när Bibeln tro­get öpp­nas upp, ska vi lyss­na på pre­di­kan­tens röst som om den vore Guds egen röst. Pre­di­kan­ten finns med i den sto­ra tra­di­tion av pro­fe­ter och apost­lar som tala­de Guds ord. I mot­sats till dem kan inte den krist­ne pre­di­kan­ten kom­ma med nya eller moder­na idéer att läg­ga till Bibeln. Men lik­som för dem, finns det en ”lånad” auk­to­ri­tet att tala vad Gud vill ha sagt. Vi bor­de lyss­na till den­na slags pre­di­kan med störs­ta allvar.

Vi bor­de inte lyss­na avslapp­nat, som om det­ta bara är ”en van­lig pre­di­kan” eller ”ett van­ligt inslag här på våra möten”. När pre­di­kan­ten Esra öpp­na­de det skriv­na ordet för att läsa och pre­di­ka det, stod hela fol­ket upp som ett tec­ken på vörd­nad och upp­märk­sam­het (Neh 8:5). På sam­ma sätt bor­de det råda en vörd­nads­full tyst­nad när Bibeln läses och pre­di­kas på våra möten. Ibland kan vi under pre­di­kan le åt oss själv och vår dår­skap (pre­di­kan­ter gör väl i att ibland inbju­da oss till skratt åt såda­na saker) men vi ska ald­rig vara slöa eller oen­ga­ge­ra­de inför Guds röst.

Kom ihåg att vi inte rent instink­tivt hör pre­di­kan som Guds röst. Vår natur­li­ga reak­tion är att helt enkelt ta den som män­ni­skors röst. En av de under­ba­ra saker som Guds Ande gör är att öpp­na våra öron så att vi tar emot den inte bara som män­ni­skors röst, utan som Guds röst. Vi behö­ver be honom göra det­ta i oss.

Prak­tis­ka steg

1. Kol­la upp den kom­man­de sön­da­gens bibel­text och läs den hem­ma under veckan.
2. Be mitt i vec­kan för den som ska pre­di­ka på söndag.
3. Be ofta för dig själv, att Gud genom Sin Ande, ska väc­ka en för­vän­tan i ditt hjär­ta, om att Gud själv ska tala till dig då Hans ord predikas.
4. Om du kan, för­sök att inte kom­ma till pre­di­kan uttröt­tad, utan kom utvi­lad och beredd att vara uppmärksam.
5. Gå in för att avsikt­ligt stil­la ditt sin­ne och ditt hjär­ta före pre­di­kan och säg till dig själv: ”Det är nu som Gud talar till mig.” Be igen: ”Her­re, tala till mig. Jag lyssnar.”