Just nu läser jag genom Apost­lagär­ning­ar­na och ett åter­kom­man­de möns­ter som snart blir tyd­ligt är det som i tex­ten ovan beskrivs med orden: ”som han bru­ka­de.” När Pau­lus kom­mer till en ny plats bör­jar han med att besö­ka syna­go­gan (guds­tjänst­lo­ka­len) för att sam­ta­la med judar­na. Han vill uti­från de gam­mal­tes­ta­ment­li­ga tex­ter­na för­kla­ra evan­ge­li­et (att Mes­si­as mås­te lida och dö). Sam­ma sak läser vi att Jesus gjor­de med Emmaus­vand­rar­na (Lukas 24:25–27). Pau­lus syf­te med att besö­ka syna­go­gan var glas­klart, men han gick inte dit enbart för tala utan lika myc­ket för att lyss­na och stäl­la frå­gor till dem som var där. Alla män­ni­skor är oli­ka, kom­mer från oli­ka utgångs­punkt med oli­ka bak­grundskun­skap, har oli­ka frå­ge­ställ­ning­ar och fun­de­ring­ar. Genom att lyss­na och stäl­la frå­gor kun­de Pau­lus nå dem med evan­ge­li­ets san­ning­ar men genom oli­ka ”ingång­ar” till deras liv. Ett annat möns­ter som även upp­re­pas är att någ­ra av judar­na snart blir för­ar­ga­de på Pau­lus och kör iväg honom från sta­den. Då går Pau­lus går till hed­ning­ar­na för att även där under­vi­sa dem genom sam­tal (se ex. Apg 17:16-ff).

För­kun­nel­se och pre­di­kan har sin omist­li­ga del i guds­tjäns­ten, och bör inte ersät­tas av något annat. Där­e­mot tror jag att vi kan lära av Pau­lus i hur han arbe­ta­de med sam­tal för att nå män­ni­skor med evan­ge­li­et. Vi behö­ver vara fast grun­da­de i vårt bud­skap sam­ti­digt som vi aktivt och genu­int intres­se­rat lyss­nar till folks invänd­ning­ar och frå­gor. Vi behö­ver sät­ta oss in i deras situ­a­tion och för­stå hur de tän­ker, vil­ket vi endast gör genom att verk­li­gen lyss­na till dem. Vi behö­ver inte bara ge skäl för vår egen tro utan lika myc­ket utma­na dem att reflek­te­ra över sin egen tro, stäl­la utma­na­de frå­gor om var­för de tyc­ker och tän­ker som de gör (många gång­er har de kanske ald­rig reflek­te­rat över det­ta). Som ett exem­pel behö­ver vi krist­na ofta ge svar på rim­lig­he­ten i att Gud är ska­pa­ren av all­ting, men vi kan ock­så vän­da frå­gan till per­so­nen som frå­gar om rim­lig­he­ten i att slum­pen lig­ger bakom. Genom att lyss­na och stäl­la frå­gor får vi öpp­ning­ar och ingång­ar som sedan kan leda till att vi delar evan­ge­li­ets san­ning­ar. I allt det­ta behö­ver vi fram­för allt vara djupt bero­en­de av den heli­ge Andens led­ning och kraft, att han ger oss både vis­het, insikt och frimo­digt och sam­ti­digt ver­kar på män­ni­skors hjär­tan. Det är den Heli­ge Anden som är den främs­te evan­ge­lis­ten och mis­sio­nä­ren, ytter­li­ga­re en sak som blir tyd­ligt när man läser genom Apostlagärningarna.

Gud har satt dig bland män­ni­skor som inte tror med syf­tet att du skall nå dem med evan­ge­li­et. Du är den som kän­ner dem bäst och där­för mest läm­pad för att nå dem med tron. Jag skul­le vil­ja upp­munt­ra och utma­na dig att bör­ja att be — be uthål­ligt — för de män­ni­skor Gud satt dig bland, be att den heli­ge Ande skall ver­ka på deras hjär­tan. Be sedan om frimo­dig­het och öpp­na­de dör­rar för att få dela evan­ge­li­et med dem. När du sedan möter dem, lyss­na intres­se­rat och ställ frå­gor, för om du gör det är jag över­ty­gad att du kom­mer få dela din tro.