I sön­dags pre­di­ka­de jag över den rike man­nen och jag cite­ra­de vad pas­torn Tim Kel­ler skri­ver i sin bok Kors­fäst Konung (s. 154): 

”Om jag ger bort mitt ’sto­ra allt’ för att nå dig, kan du då inte ge bort ditt ’lil­la allt’ för att föl­ja mig? Jag begär inte att du ska göra något som jag inte redan har gjort. Jag är om något en rik ung man som har gett bort den all­ra störs­ta rike­do­men för att vin­na dig. Nu behö­ver du ge bort din rike­dom för att vin­na mig.” 

Det sker en djup för­änd­ring i vår rela­tion till peng­ar och givan­de, när vi inser att Jesus Kristus ”…blev fat­tig för vår skull, för att vi genom hans fat­tig­dom skul­le bli rika” (2 Kor 8:9).

Någ­ra and­ra vik­ti­ga insik­ter som för­änd­rar vår rela­tion till peng­ar och givan­de fin­ner vi i tex­ten ovan. Kung David har star­tat en insam­ling till det kom­man­de tem­pel­byg­get, fol­ket ger ”fri­vil­li­ga gåvor” av ”hän­gi­vet hjär­ta” (1 Krön 29:9) och snart har allt som behövs sam­lats in. David lovar där­för Gud till­sam­mans med fol­ket och kon­sta­te­rar sedan två saker; gåvor­na kom­mer från Gud, och att livet på jor­den är kort.

Gåvor­na kom­mer från Gud. Fol­ket har natur­ligt­vis rent fysiskt gett gåvor­na till insam­ling­en, men det David säger är att fol­ket från bör­jat fått gåvor­na ur Guds hand och endast ger till­ba­ka dem till Gud. Det är stor skill­nad mel­lan att ge av mina peng­ar till Guds verk än att ge av det Gud redan gett, till­ba­ka till honom. Natur­ligt­vis är det du och jag som går till arbe­tet var­je dag, det är vi som käm­par och sli­ter, vil­ket i sin tur gene­re­rar i att vi var­je månad får lön. Men vi behö­ver bac­ka ban­det läng­re än så. Om Gud inte gett oss liv och anda var­je dag, om han inte låtit solen gå upp var­je mor­gon, om han inte gett oss en kropp, ett intel­lekt och en för­må­ga att utfö­ra vårt arbe­te, ja då hade vi ald­rig kun­nat arbe­ta och tjä­na någ­ra peng­ar. På så sätt är alla våra peng­ar, ja allt i livet, endast gåvor från Gud som vi ger till­ba­ka till honom. När vi frå­gar oss: ”Hur myc­ket av det som är mitt skall jag ge till Gud?”, bor­de vi egent­li­gen frå­ga oss: ”Hur myc­ket av det som Gud gett mig kan jag behålla?”

Livet på jor­den är kort. David säger att våra dagar är som en skug­ga. På ett annat stäl­let beskri­ver han livet som en blom­ma på äng­en som snart sveps bort (Ps 103:15–16), och i Jakobs­bre­vet lik­nas det vid en dim­ma som snart för­svin­ner (Jak 4:14). Ett långt liv på jor­den är inte långt i ett evig­hets­per­spek­tiv. Gång på gång stäl­ler Bibeln livets kort­het i rela­tion till evig­he­tens längd, när den vill moti­ve­ra oss till tjänst. Fräls­ning­en är inte en bil­jett till him­len och som gör oss världs­från­vän­da. Tvärtom, om vi inser livets kort­het och har blic­ken fäst vid evig­he­ten, kom­mer vi tjä­na Her­ren än mer hän­gi­vet, fria från oro och än mer gene­röst med våra liv och ägo­de­lar. När vi vet att vårt arv redan är säk­rat för oss i evig­he­ten, och att abso­lut ingen­ting kan skil­ja oss från Jesus Kristi kär­lek (Rom 8:31–39), kan vi i fak­tiskt mening inte för­lo­ra någonting.

Ing­en av oss kan säga att vi är helt befri­a­de från fres­tel­se eller oro när det kom­mer till peng­ar. Istäl­let kom­mer vi, fram till den dag då vi möter Jesus, få käm­pa med det­ta. Men det är ing­en kamp vi utkäm­par i egen kraft eller genom att vi enbart bestäm­mer oss för att leva annorlun­da. Nej, vi får be att Gud öpp­nar våra ögon, i Ordet genom den heli­ge Ande, för den oänd­li­ga rike­dom Jesus Kristus redan har skänkt oss, att allt vi har och äger kom­mer från Guds hand och att vårt verk­li­ga hem vän­tar oss i him­len. Då kan oro vän­das i trygg­het, och girig­het vän­das i generositet.