”En bild säger mer än tusen ord” är ett väl­känt uttryck om hur endast en bild kan säga oss mäng­der av saker. Det kan räc­ka med att se en bild på en banan, och plöts­ligt dyker tusen­tals tan­kar upp i huvu­det. Kanske blir du hung­rig och tän­ker på bana­nens smak eller så fun­de­rar du över hur banan­plan­tan ser ut. Kanske ett semes­ter­min­ne dyker upp från en banan­båtstur, eller så kom­mer du helt enkelt på att du glömt av att hand­la. En bild säger helt klart mer än tusen ord, och det är som om bil­den talar utan att säga något.

I Psalm 19 säger David att ska­pel­sen säger mer än tusen ord. Him­la­val­vet, stjärn­him­len och uni­ver­sum i dess oänd­lig­het säger oss mer än tusen ord. Dagen, nat­ten och års­ti­der­na säger oss mer än tusen ord. Sam­ti­digt som det sker utan ord för­kla­rar David att ”deras röst hörs över hela jor­den, deras ord till värl­dens ände” (vers 5). Ska­pel­sens vitt­nes­börd når allt­så ut till alla män­ni­skor på jor­den och berät­tar om Guds här­lig­het och hans hän­ders verk (vers 1). Pre­cis som ett konst­verk eller en tav­la säger oss att en konst­när lig­ger bakom, berät­tar ska­pel­sen att det mås­te fin­nas en ska­pa­re bakom. Men mer än så, ska­pel­sen berät­tar även en hel del om hur den­ne ska­pa­re är. Går du ut i natu­ren nu under våren kan du ”höra” ska­pel­sen berät­ta om en Gud som är oänd­ligt god, full av liv och kre­a­ti­vi­tet och som skän­ker oss män­ni­skor i överflöd.

För en tid sedan hör­de jag en inter­vju med för­fat­ta­ren och tea­ter­re­gis­sö­ren Sti­na Oscars­son, som mig veter­li­gen inte är en kris­ten. Hon sa något i stil med att dagens upp­lys­ta hem och stä­der gör att vi säl­lan får se en verk­ligt stjärn­klar him­mel, och att under en sådan him­mel stäl­ler vi oss and­ra typer av frå­gor. Frå­gor som rör sig kring vårt ursprung och upp­ho­vet till allt ska­pat. Där tror jag att Sti­na sät­ter fing­ret på något vik­tigt, att ju läng­re män­ni­skan kom­mer från natu­rens under (men ock­så dess obe­räk­ne­lig­het), desto fär­re frå­gor stäl­ler vi oss kring vad som rör sig bort­om våra liv. Du får näm­li­gen vara oer­hört upp­fin­nings­rik och kre­a­tiv om du skall för­ne­ka en ska­pa­re, då du står under en stjärn­klar him­mel, på en bergs­topp och blic­kar ut över ett häp­nads­väc­kan­de land­skap, eller på en klip­pa och ser ut över en — till synes — änd­lös hori­sont. Där får du svårt att i dju­pet av ditt hjär­ta verk­li­gen häv­da att allt det­ta mag­ni­fi­ka har till­kom­mit av en slump utan ska­pa­re. Pre­cis som du ald­rig skul­le häv­da att en tav­la till­kom­mit av en slump utan en konstnär.

Du kan ana något om konst­nä­ren genom att tit­ta på den­nes konst­verk, musi­kern genom att lyss­na på musi­ken, eller upp­fin­na­ren genom att tit­ta på upp­fin­ning­en. Där­e­mot kan du ald­rig lära kän­na upp­hovs­man­nen per­son­li­gen enbart genom att göra det. Det gör du först om du får ett möte med per­so­nen själv, där hon väl­jer öpp­na upp sig och att berät­ta om sig själv. På sam­ma sätt lär vi inte kän­na inte kän­na Gud enbart genom att se på ska­pel­sen. Men Gud har fak­tiskt valt att berät­ta om sig själv och bju­dit in oss att att lyss­na till honom. Guds berät­tel­se om sig själv fin­ner vi i en bok som de fles­ta män­ni­skor (i Sve­ri­ge åtminsto­ne) redan har till­gång till — i Bibeln. Vill du lära kän­na Gud, och där­i­ge­nom även bätt­re för­stå dig själv, är Bibeln den bok du skall spen­de­ra myc­ket tid till­sam­mans med. Den Gud vi anar i ska­pel­sen lär vi kän­na genom att läsa Guds ord. Där får ska­pel­sens vitt­nes­börd till­sam­mans med Ordets vitt­nes­börd leda oss till för­und­ran, tack­sam­het och lov­sång till Gud.