En av de svå­ras­te saker­na i värl­den kan vara att få ett barn att lyda när det inte vill det. När du för­sökt väd­ja någ­ra gång­er, går du snart över i hot om straff eller någon form av belö­ning för lyd­na­den. Men inte ens det­ta hjäl­per all­tid — bar­net kan fort­fa­ran­de stå där utan att röra sig ur fläc­ken, till synes obe­rörd. Du kan ta bar­net och bära iväg det, du kan ge kon­se­kven­ser för olyd­na­den, men fort­fa­ran­de har du inte fått bar­net att lyda. Helt enkelt, att få ett barn som inte vill lyda, att lyda, kanske är en av de svå­ras­te saker­na i världen. 

I Romar­bre­vets inled­ning skri­ver Pau­lus att hans upp­drag är att genom evan­ge­li­et om Jesus Kristus ”föra män­ni­skor till trons lyd­nad” (Rom 1:5). Det är inte en lyd­nad som leder till tro eller fräls­ning, utan en lyd­nad som är en följd av tron. På lik­nan­de sätt skri­ver han i kapi­tel 6 orden att den fräls­ta män­ni­skan ”av hjär­tat bli­vit lydig”. Innan en män­ni­ska kom­mit till tro är hon en slav under syn­den. En slav bestäm­mer inte över sig själv utan är styrd av någon annan, på sam­ma sätt är vi utan Kristus styr­da av syn­den. En slav lyder av tvång — av räds­la för straff eller mot löf­te om betal­ning — men knap­past av hjär­tat. På sam­ma sätt är det med den ofräls­ta män­ni­skan. Hon lyder Gud av tvång, av räds­la för straff eller för att få lön från Gud. Men Pau­lus för­kla­rar att den pånytt­föd­da män­ni­skan genom evan­ge­li­et blir befri­ad från det­ta sla­ve­ri och istäl­let av ett vil­ligt hjär­ta lyder Gud. 

Män­ni­skans pro­blem är inte att hon sak­nar kun­skap om rätt eller fel — om vad hon bor­de göra och inte göra. Genom sam­ve­tet har Gud gett alla män­ni­skor en grund­läg­gan­de för­stå­el­se av det­ta (Rom 2:14–15). Män­ni­skans pro­blem är istäl­let föl­jan­de: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag” (Rom 7:15). Många män­ni­skor tror att lös­ning­en på värl­dens pro­blem är att få in lite mer lag, lite mer under­vis­ning och kun­skap om rätt och fel. Men så länge vi är syn­dens sla­var kan vi omöj­li­gen beha­ga och lyda Gud, hur myc­ket lag vi än får och hur myc­ket kraft vi än läg­ger på det — det är omöj­ligt! (Rom 8:7–8). 

Men Pau­lus för­kla­rar; ”Det som var omöj­ligt för lagen… det gjor­de Gud genom att sän­da sin egen Son som syn­dof­fer… i hans kropp för­döm­de Gud syn­den. Så skul­le lagens krav upp­fyl­las i oss som inte lever efter köt­tet utan efter Anden” (Rom 8:3–4). Det som sker i fräls­ning­en med en män­ni­ska är fak­tiskt en hjärt­trans­plan­ta­tion (Jer 31:33–34; Hes 11:19–20, 36:24–27). Vi får nya hjär­tan, där Gud skri­vit sin lag, så att vi vill lyda och äls­ka honom. Vi blir lydi­ga av hjär­tat, vil­ket är en him­mels­vid skill­nad gente­mot lyd­nad av tvång eller av räds­la för straff. Lagen är helig och full­kom­ligt god (Rom 7:7–13), men lagen kan omöj­li­gen fräl­sa dig och ge dig ett nytt hjärta. 

Den ofräls­ta män­ni­skan är som bar­net i inled­ning­en, hon vill inte lyda Gud och rör sig inte ur fläc­ken. Hur Gud hand­lar med oss då skil­jer sig från hur många av oss för­äld­rar gör. Han hotar inte med straff eller loc­kar med belö­ning, utan Han väd­jar till oss att tom­hänt ta emot den full­bor­da­de fräls­ning­en genom Jesus Kristus, för då kom­mer pånytt­fö­del­sens under ske, och vi kom­mer att lyda och äls­ka honom av ett vil­ligt hjärta. 

Vad är driv­kraf­ten i ditt liv till att lyda Gud? Har du genom fräls­ning­en fått ett nytt hjär­ta? Eller är lyd­nad sam­man­kopp­lat med tvång, räds­la för straff eller belö­ning? Om så är fal­let kan det kan det bero på att pånytt­fö­del­sens under inte skett i ditt liv, och att du behö­ver vän­da om och sät­ta din tro till Jesus försoningsdöd. 

Om du där­e­mot redan är en kris­ten som käm­par med lyd­na­den vill jag upp­ma­na dig att ALD­RIG vän­da till­ba­ka till lagen och likt ett mot­strä­vigt barn säga till Gud: ”Okej!! Jag gör väl som du vill, om jag mås­te!”. Bekänn istäl­let din ovil­ja inför Gud och be att Hans nåd än mer skall få gri­pa och för­vand­la ditt hjär­ta. Det är näm­li­gen ald­rig lagen som hel­gar och fost­rar den tro­en­de utan Guds nåd (Titus 2:12).

Till sist vill jag rik­ta mig till dig som är för­äl­der (eller mor-/far­för­äl­der, barn­le­da­re eller lik­nan­de). Glöm ald­rig att lagen omöj­li­gen kan göra ditt barn till en kris­ten eller för­änd­ra deras hjär­tan till att vil­ja lyda. Använd där­för ald­rig lagen som en väg till fräls­ning för ditt barn, utan låt lagen leda ditt barn (och dig själv) till insik­ten om beho­vet av Frälsaren.