I som­ras bod­de vi i en stu­ga ute i sko­gen. På toa­let­ten ovan­för hand­fa­tet fanns det inte en spe­gel som det bru­kar, utan istäl­let ett litet föns­ter med utsikt mot sko­gen. Det i sin tur gjor­de att jag under semester­vec­kan näs­tan ald­rig såg mig själv i spe­geln. Å ena sidan väl­digt befri­an­de, å and­ra sidan kun­de jag mis­sa exem­pel­vis smuts i ansik­tet. En spe­gel kan hjäl­pa oss att se mat­res­ter mel­lan tän­der­na, men vi använ­der knap­past spe­geln för att få bort dem. Det­ta är fak­tiskt en bra bild av hur Guds lag fungerar.

För­ra vec­kan berör­de jag som kor­tast hur lagen kan använ­das fel­ak­tigt, den­na vec­ka vill jag utveck­la det­ta ytter­li­ga­re. Det finns åtminsto­ne två van­li­ga miss­upp­fatt­ning­ar om Guds lag som vi lätt ham­nar i. Den ena är när lagen blir en väg till frälsning/helgelse medan den and­ra är när vi upp­fat­tar lagen i sig själv som felaktig.

Den förs­ta är van­ligt före­kom­man­de bland män­ni­skor både i och utan­för kyr­kan, och åter­kom­mer fak­tiskt i många av våra kyr­kors för­kun­nel­se. Det är upp­fatt­ning­en att Gud gav sin lag för att män­ni­skan skul­le för­stå den, sedan lyda den (i egen kraft och kanske med lite hjälp från Gud), för att där­i­ge­nom vin­na fräls­ning och sedan for­mas till Guds lik­het. Men Pau­lus säger något helt mot­satt, att det var ”genom lagen jag lär­de kän­na syn­den”, och på ett annat stäl­le heter det att “ing­en män­ni­ska för­kla­ras rätt­fär­dig inför honom genom laggär­ning­ar. Genom lagen ges insikt om synd” (Rom 3:20). Gud gav ald­rig lagen som en väg till fräls­ning, utan — tvärtom — för att vi genom den skul­le lära kän­na och få insikt om vår synd. Annorlun­da uttryckt: ”Lagen skall vara spe­geln som får oss att se syn­den i vårt liv.” Medan vi ofta tän­ker: ”Jag mås­te lyda lagen för att bli en god män­ni­ska”, säger Pau­lus att lagen vill få oss att kän­na: ”Jag kan omöj­li­gen lyda lagen på grund av att jag inte är en god män­ni­ska.” Lagen vill allt­så föra oss till den plats där vi inser omöj­lig­he­ten i att vin­na fräls­ning genom egna gär­ning­ar, kraft eller förmåga.

Inför den­na san­ning är det lätt att ham­na i miss­upp­fatt­ning­en att lagen skul­le vara pro­ble­met, som Pau­lus uttryc­ker med orden: ”… att lagen är synd.” Pau­lus sva­rar lika snabbt på sin egen frå­ga med att det­ta abso­lut inte är fal­let, och sena­re i sam­ma kapi­tel skri­ver han: “att lagen (är) helig och bud­or­det heligt, rätt och gott” (7:12). Lagen är allt­så full­kom­ligt god och helig, den visar på Guds full­kom­li­ga karak­tär, och skul­le alla män­ni­skor leva fullt ut efter den hade vi levt i en per­fekt värld. Pro­ble­met är att ing­en män­ni­ska gör det, inte ens i när­he­ten, och där­för ser vår värld ut som den gör. Det är just det­ta lagen vill få oss att inse. Den vill avslö­ja syn­den som bor i vårt hjär­ta, avslö­ja mak­ten den har över våra liv, dess oer­hör­da kraft som ald­rig kan täm­jas hur myc­ket lag vi än får och vil­je­kraft vi än uppbådar.

Först när vi ser oss i spe­geln får vi syn på ”ytt­re smuts”, och på sam­ma sätt är det först när vi ”ser oss i lagen” som vi får syn på vår inre synd. En män­ni­ska kan tyc­ka sig vara gans­ka god och bra, så länge hon jäm­för sig med and­ra eller utgår från sin egen mått­stock. Men när hon ställs inför Guds mått­stock i lagen inser hon (för­hopp­nings­vis) hur hon omöj­li­gen kan leva upp till den. Till den insik­ten vill lagen leda var­je män­ni­ska, men det är ock­så från den insik­ten som de fles­ta män­ni­skor väl­jer fel väg. De tän­ker: ”Bara jag ansträng­er mig ännu hår­da­re så skall det gå”. Det är lika döds­dömt som att för­sö­ka få bort smut­sen mel­lan tän­der­na med hjälp av en spe­gel. Nej, när Guds lag för oss till den insik­ten behö­ver evan­ge­li­et öpp­na våra ögon inför honom som redan full­kom­ligt tagit bort vår synd — Jesus Kristus. Enda sät­tet att bli fri från lagen — fri från den stän­di­ga strä­van att för­sö­ka leva upp till dess krav — är att dö bort från den genom tron på Kristus. Han som redan full­bor­dat lagen för vår skull. Då hän­der det under som jag skrev om för­ra vec­kan, att lagen skrivs på våra hjärtan.

Kan vi då kas­ta bort Guds lag?! Abso­lut inte. Men vi mås­te använ­da den på rätt sätt, som en spe­gel och inte för ren­gö­ring, och till rätt män­ni­skor. I 1 Timo­teus­bre­vet skri­ver Pau­lus att lagen “inte är till för rätt­fär­di­ga utan för lag­lö­sa och upp­ro­ris­ka, gud­lö­sa och syn­da­re, ohe­li­ga och oand­li­ga” (1 Tim 1:9). Annorlun­da uttryckt, lagen finns inte till för de tro­en­de utan för de otro­en­de. Dess syf­te är att föra den otro­en­de till fräls­ning. Medan den fräls­ta män­ni­skan har dött bort från lagen och istäl­let lever det nya livet i Andens tjänst (Rom 7:6) där Jesus Kristus och nåden har her­ra­väl­de och inte lagen. Om syn­den har stor makt över den som inte tror, har nåden oänd­ligt myc­ket stör­re kraft till för­vand­ling över den som kom­mit till tro.