Jag tror att det knap­past kan ha und­gått någon hur delar av sta­den Kiru­na flyt­tat från en plats till en annan. Anled­ning­en var att gruv­bryt­ning­en i när­he­ten hade gjort att mar­ken bli­vit så insta­bil att det med tiden fanns stor risk att den gav vika och drog med sig husen som fanns där ovan­för. Tänk dig att du bott i ett av des­sa husen, och att en av dina gran­nar inte vil­le flyt­ta med utan vil­le stan­na kvar. Vad hade du gjort då? Du hade med all säker­het på allt sätt för­sökt över­ty­ga honom om faran med att stan­na och upp­ma­nat honom att flyt­ta med.

I en teck­nad serie av den ame­ri­kans­ke seri­e­teck­na­ren Jules Feif­fer står en man och tit­tar upp mot him­len när en annan kom­mer för­bi och frå­gar vad han gör. Man­nen sva­rar att ”jag vän­tar på han som skall kom­ma till­ba­ka; det är vad jag gör.” Den and­re repli­ke­rar: ”Men det är ju löj­ligt; han kom­mer inte till­ba­ka där upp­i­från. Du kan fin­na honom mitt i ditt var­dags­liv — att äls­ka din gran­ne, göra gott mot dem som hatar dig, att lida för san­ning­en.” Då sva­ra­de man­nen, ”Sa du lida för san­ning­en?”. I seri­ens sista ruta ser man hur båda tit­tar upp mot him­len, och den förs­te man­nen säger: ”Jag tyc­ker att det här är en mer bekväm position.”

Feif­fer hade inte rätt om att Jesus inte kom­mer till­ba­ka på him­lens moln, men han hade rätt om att vi fram till dess han kom­mer till­ba­ka inte skall stå och tit­ta mot him­len utan leva annorlun­da liv här och nu. I tex­ten från Titus­bre­vet för­kla­rar Pau­lus att vår fräls­ning och vårt evi­ga hopp; ”att vår sto­re Gud och Fräl­sa­re Jesus Kristus skall trä­da fram i här­lig­het” bor­de upp­fyl­la oss med en ”iver att göra goda gär­ning­ar”. Lik­nan­de upp­ma­ning fin­ner vi i en av tex­ter­na vi läs­te i sön­da­gens guds­tjänst: ”Då nu allt det­ta går mot sin upp­lös­ning, hur heligt och gud­fruk­tigt skall ni då inte leva, medan ni vän­tar på Guds dag” (2 Petr. 3:11–12). Och när Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re för­kla­rar var­för Abra­ham lev­de annorlun­da, såsom en främ­ling i den här värl­den var det där­för att han ”vän­ta­de på sta­den med de fas­ta grund­va­lar­na, den som Gud har for­mat och ska­pat” (Heb 11:10).

Helt enkelt; om vi vet att den här värl­den förr eller sena­re går mot sin under­gång, och att män­ni­skor utan fräls­ning­en från Jesus Kristus kanske lever 80–90 år på sin höjd men där­ef­ter går evigt för­lo­ra­de, bor­de vi vara oer­hört ivri­ga att göra goda gär­ning­ar. Att vi har ett him­melskt hopp kan inte göra oss världs­från­vän­da eller pas­si­va här på jor­den, utan det mås­te göra oss ytterst akti­va i att göra gott (på en mängd områ­den) och kal­la män­ni­skor till det­ta evi­ga hopp, den­na evi­ga stad vars grund­va­lar ald­rig kan ge vika.

Pas­torn Will Camp­bell (1924–2013) berät­tar om en ana­bap­tis­tisk kvin­na som lev­de i Antwer­pen. Hon blev arre­ste­rad för att hon för­kun­na­de evan­ge­li­et om Jesus Kristus, för att hon läs­te Guds ord på egen hand och för att hon stu­de­ra­de och sam­ta­la­de om tron med and­ra. Hon ställ­des inför rät­ta och ankla­ga­des under hår­da för­hör av präs­ter­na för kät­te­ri och tor­te­ra­des av myn­dig­he­ter­na. Efter sex måna­der i fäng­el­se väg­ra­de hon gå med på att slu­ta pre­di­ka Ordet eller läsa Bibeln på egen hand. Myn­dig­he­ter­na döm­de där­för hen­ne till döden den 5 okto­ber 1573. En del av domen bestod i att hen­nes tunga skul­le skru­vas fast vid gom­men så att hon inte kun­de vitt­na på väg till avrätt­nings­plat­sen där hon skul­le brän­nas på bål.

Den dagen tog hen­nes ton­års­son, Adri­aen, med sig sin yngs­te bror, den tre år gam­le Hans Matt­heus till tor­get för att vara med. Tre and­ra kvin­nor och en man skul­le även avrät­tas för sam­ma fruk­tans­vär­da brott — att det otillå­tet hade pre­di­kat evan­ge­li­et. När lågor­na antän­des svim­ma­de Adri­aen, han kun­de inte bevitt­na det­ta fruk­tans­vär­da. Men när allt var över och askan hade sval­nat, leta­de han till dess han hit­ta­de skru­ven som hade tys­tat hans mam­ma. Den skul­le inte få tys­ta hans egen.