För fle­ra år sedan följ­de jag en doku­men­tär­se­rie på SVT om en tatu­e­rings­stu­dio i Stock­holm. Utö­ver de kun­der som kom in för att tatu­e­ra sig, åter­kom en hand­full per­so­ner enbart för att hänga och pra­ta med ägar­na. Fle­ra av dem var män­ni­skor med minst sagt bro­ki­ga bak­grun­der och liv. Men jag minns sär­skilt att en av kil­lar­na skilj­de ut sig från de and­ra; han hade lik­som ett stör­re mör­ker, ett vär­re språk, en mer destruk­tiv inställ­ning till livet och en trass­li­ga­re bak­grund. Om jag skul­le fått gis­sa på vil­ken av kil­lar­na i seri­en som tro­li­gast skul­le kun­na bli en kris­ten, hade jag abso­lut inte gis­sat på den kil­len. Jag kom­mer ihåg att jag tänk­te: ”Han är ett sånt där hopp­löst fall. Hur kan en sådan män­ni­ska bli hel egent­li­gen?” Den upp­fatt­ning­en bekräf­ta­des allt mer under åren som gick när han syn­tes allt mer i offent­lig­he­ten. Där­för blev jag minst sagt för­vå­nad när jag någ­ra år sena­re fick höra att just den kil­len, Sebasti­an Stak­set, hade bli­vit frälst. Och res­ten kän­ner ni nog till.

Den senas­te tiden har jag läst Jona bok. En av de saker­na som verk­li­gen drab­bat mig — och som vi nog ofta glöm­mer i den­na bok — är vad Nine­ve var för typ av stad. Vi läser i bokens inled­ning att sta­dens onds­ka kom­mit upp inför Guds ansik­te (1:2), och Assy­ri­er­na var ökän­da för sin oer­hör­da grym­het (se ex. Jes 10:5f, Nah 3:1). Sta­den skul­le kun­na beskri­vas som dåti­dens Sodom och Gomor­ra. Kort sagt: Nine­ve var verk­li­gen ett sådant där hopp­löst fall. Dess­utom var de Isra­els ärke­fi­en­der. Där­för är det kanske inte så kons­tigt att Jona väl­jer att resa åt pre­cis rakt mot­satt håll, när han får upp­dra­get av Gud att pre­di­ka omvän­del­se till Nine­ve (1:3).

Efter många om och men kom­mer Jona till slut till Nine­ve, och där hål­ler han en minst sagt kort och kon­cis pre­di­kan om Guds kom­man­de dom (3:9). Det som sedan sker bor­de få oss att för­vå­nas och för­und­ras med tan­ke på det jag skri­vit om det­ta folk. Hela sta­den — 120 000 män­ni­skor — gen­sva­rar med sann omvän­del­se och bön om fräls­ning, från den störs­te till den mins­te, från kung­en hela vägen till dju­ren (!!). Det är som en för­fat­ta­re beskri­ver det, att de visa­de total ång­er, upp­rik­tig ång­er och ödmjuk ång­er. Fol­ket vän­der helt om från sin synd och kas­tar sig helt på Guds oför­tjän­ta nåd. Ytter­li­ga­re en sak vi ofta miss­upp­fat­tar när vi tän­ker på Jona är att vi tror att hans ovil­ja att åka till Nine­ve berod­de på att upp­dra­get var att pre­di­ka dom över sta­den. Men orsa­ken är pre­cis tvärtom, han vill inte vill pre­di­ka omvän­del­se eftersom han inte vill att män­ni­skor­na där skall få ta emot Guds nåd och fräls­ning (se 4:2–3). De var ju trots allt hans fiender.

Vil­ka män­ni­skor ser du som hopp­lö­sa fall? Vil­ka tän­ker du ald­rig skul­le kun­na bli fräls­ta? Eller män­ni­skor som du — likt Jona — inte vill skall få del av Guds nåd och fräls­ning? Som du inte tyc­ker för­tjä­nar det (som om du skul­le göra det)? Eller vil­ka tän­ker du ald­rig skul­le kun­na bli fräls­ta eftersom de är oin­tres­se­ra­de, lik­gil­ti­ga eller eftersom de redan har det för bra? Eller män­ni­skor som har hört bud­ska­pet många gång­er men ändå inte kom­mit till tro.

Oav­sett om vi tän­ker att män­ni­skor är bort­om eller obe­ro­en­de av Guds fräls­ning är Jona bok en väckar­kloc­ka för oss. En väckar­kloc­ka som ropar ut att inför Guds kraft, nåd och fräls­ning finns det inga hopp­lö­sa fall och ing­en som inte behö­ver bli frälst. Guds kraft genom evan­ge­li­ets för­kun­nel­se kan fräl­sa A‑L-L‑A män­ni­skor (se ex. Jes 50:2; Apg 9; Rom 1:16–17). Den sto­ra frå­gan är nog sna­ra­re om vi verk­li­gen tror att det­ta är sant? Eller om vi för­trös­tar på meto­der eller vår egen kraft och för­må­ga? Jona vil­le inte gå till Nine­ve eftersom han viss­te att Gud, genom sitt Ord, kun­de fräl­sa sta­den. Vi där­e­mot, går nog inte eftersom vi inte tror att Gud kan göra det. Då är Jona även en tröst till oss. Om han som mer eller mind­re mot­vil­ligt gick med en kort pre­di­kan fick se stor påver­kan, då kan även vi genom våra stapp­lan­de steg och ord i den Heli­ge Andes kraft få se män­ni­skor kom­ma till tro.