”Pap­pa… pap­pa… pap­pa… pap­pa…” Unge­fär så lät det för någ­ra vec­kor sedan när jag för­sök­te kom­bi­ne­ra att skri­va vec­kobrev och ta hand om Eme­lie. Det gick väl sådär. Hon var över­allt och ing­en­stans, ställ­de hund­ra­tals frå­gor och vil­le att jag skul­le hjäl­pa hen­ne gång på gång. Eftersom tåla­mod inte är den av Andens fruk­ter jag all­tid har mest av, blev jag till slut mer eller mind­re galen. Sam­ti­digt påmin­des jag om tex­ten i Lukas 18, där Jesus berät­tar om änkan och den orätt­fär­di­ge doma­ren. Jag fyll­des då av djup tack­sam­het över att vår him­mels­ke Fader var­ken är som mig eller den doma­ren, utan att han ”lyss­nar tål­mo­digt” till våra böner.

Jag vågar påstå att alla tro­en­de käm­par med bönen. Käm­par med att hin­na med den i allt annat som skall göras, käm­par med det dåli­ga sam­ve­tet över att inte be, käm­par med att hål­la kon­cent­ra­tio­nen när vi väl gör det. Det är bara att inse, du och jag, och alla tro­en­de är dåli­ga på att be. Orsa­ken lig­ger fram­för allt inte i att vi är dåli­ga på att disci­pli­ne­ra oss eller bestäm­ma oss, utan den finns dju­pa­re än så — i bris­ten på för­trös­tan till vår him­mels­ke Fader (se 18:7). Anled­ning­en till att Eme­lie tja­tar är ju att hon litar på mig och äls­kar mig, hon vill vara nära mig, hon vill dela saker med mig och hon vet att jag både vill (oftast åtminsto­ne) och kan hjäl­pa hen­ne. Från min sida som det upp­levs som tjat, medan det från hen­nes sida är uttryck för tillit och kärlek.

I lik­nel­sen i Lukas 18 berät­tar Jesus om änkan som gång på gång kom­mer till doma­ren och säger: ”Ge mig rätt mot min mot­part!” (18:3). Till slut ger han hen­ne rätt med orden: ”… eftersom hon är så besvär­lig. Annars pinar hon till slut livet ur mig med sitt spring­an­de” (18:5). Där­ef­ter i vers 7 stäl­ler Jesus vår him­mels­ke Fader i skarp kon­trast till den orätt­fär­di­ge doma­ren. Till skill­nad från honom (eller oss i rela­tio­nen till våra barn) upp­le­ver vår him­mels­ke Fader ald­rig sina barns böner som tjat, han tyc­ker ald­rig att vi är besvär­li­ga eller att vi pinar livet ur honom. Vår him­mels­ke Fader är — i mot­sats doma­ren — både oänd­ligt god och har oänd­lig kär­lek och omsorg till sina barn. Tänk vad under­bart att han tål­mo­digt lyss­nar till våra böner, att han vill lyss­na och ge oss det vi verk­li­gen behö­ver (inte all­tid det vi tror att vi behö­ver). Om den onde doma­ren till slut lyss­na­de till änkan, hur myc­ket mer skall då inte den evin­ner­ligt gode Fadern lyss­na till sina barn.

Den ang­li­kans­ke teo­lo­gen J.I. Pac­ker skri­ver i sin bok “Lär kän­na Gud” föl­jan­de: ”Om du vill ha reda på hur väl en per­son för­står den krist­na tron, ta då reda på vil­ken bety­del­se den tan­ken har att han är Guds barn och har Gud till Far. Om det inte är den tan­ken som inspi­re­rar och kon­trol­le­rar hans till­bed­jan, hans böner och hela hans livs­syn, då har han inte för­stått myc­ket av den krist­na trons väsen”. Att vi får pri­vi­le­gi­et att bli Guds barn och vara högt äls­ka­de av vår him­mels­ke Fader hör till själ­va kär­nan av evan­ge­li­et. Det är resul­ta­tet av Jesus för­so­nings­död och upp­stån­del­se, när vi som Guds fien­der genom tron adop­te­ras in Guds familj och blir Hans högt äls­ka­de barn. Vi lever där­ef­ter inte läng­re ett liv i fruk­tan utan vi har “fått bar­na­ska­pets Ande, och i honom ropar vi: “Abba! Far!” (Rom 8:15). Det som Sonen åtnju­tit i evig­het, att leva i full­kom­lig rela­tion till Fadern som den äls­ka­de Sonen, den rela­tion blir vi genom tron inbjud­na till. Häri fin­ner vi grun­den och käl­lan till vår bön, att vi bör­jar rela­te­ra till Fadern just som vår kär­leks­ful­le Far. Inte vår chef, inte vår arbets­gi­va­re eller vår från­va­ran­de släk­ting utan som den Fader som äls­kar oss högt. Det var där­för Jesus lär­de sina lär­jung­ar att bör­ja sin bön med orden: ”Vår Far i him­len”.

Små barn som är äls­ka­de behö­ver inte tving­as att vara med sina för­äld­rar, utan de vill det. De vill be dem om hjälp och berät­ta allt möj­ligt för dem. Och de gör det där­för att de litar på sina för­äld­rar, vet att de är äls­ka­de och vill visa kär­le­ken till­ba­ka. På sam­ma sätt är det för oss i rela­tion till vår him­mels­ke Fader. Det är uti­från det sto­ra und­ret att vi får kal­las Guds barn och vara äls­ka­de av Fadern, som allt i det krist­na livet mås­te utgå. När Faderns kär­lek allt mer får gri­pa oss kom­mer vi läng­ta allt mer till gemen­ska­pen med honom i bön. Den kär­lek som vi ser all­ra tyd­li­gast i att Fadern sän­de sin Son “till för­so­ning för våra syn­der” (1 Joh 4:10). Så be utan att tröttna.