Vet du vad ditt namn bety­der? Alla namn har en bety­del­se men det är inte all­tid vi vet vad vårt namn fak­tiskt bety­der. På Bibelns tid — och fort­fa­ran­de i många kul­tu­rer idag — var det vik­ti­ga inte om nam­net lät fint utan vad nam­net betyd­de. I ver­sen ovan ser vi fyra namn på Jesus (nam­net som för övrigt bety­der “Her­ren fräl­ser”), som inte kom­mer att vara hans till­tals­namn men som beskri­ver vem och hur han är och vad han kom­mer att göra. Låt oss nu tit­ta på var­je namn.

Under­bar råd­gi­va­re — Män­ni­skor har genom histo­ri­en stän­digt stått råd­lö­sa inför omstän­dig­he­ter de inte kan han­te­ra. Alla män­ni­skor söker råd, frå­gan är bara vem de råd­frå­gar. Den alla män­ni­skor bor­de går till är Jesus Kristus. Han är en under­bar — extra­or­di­när — råd­gi­va­re vars tan­kar, pla­ner, vis­het och kun­skap är stör­re och hög­re än vi kan för­stå. Han behö­ver inte råd­frå­ga någon, och ing­en kan ge honom en kun­skap eller vis­het som han sak­nar (se Jesa­ja 40:14). Han är obe­grän­sad i sin kun­skap, vis­het och intel­li­gens medan vi själ­va är oer­hört begrän­sa­de i vår. Hans tan­kar, vil­ja och vägar för oss är bätt­re än våra egna och där­för är det något fan­tas­tiskt gott att lita till honom.

Mäk­tig Gud — Det är verk­li­gen något att stan­na upp inför. Att det lil­la nyföd­da späd­bar­net i krub­ban i Bet­le­hem fak­tiskt är den Gud som ska­pat hela uni­ver­sum och hål­ler det på plats. Han som ska­pat Maria låter sig födas av hen­ne, han som var den full­kom­ligt obe­ro­en­de blir full­kom­ligt bero­en­de av hen­ne. Jesus Kristus är sann Gud och sann män­ni­ska. Han är mäk­tig att full­bor­da det han kom för att göra — fri­kö­pa oss från syn­dens straff och slaveri.

Evig Fader — Sonen blir inte till där i stal­let i Bet­le­hem utan han har all­tid (och kom­mer all­tid) att exi­ste­ra. Men det är först i Bet­le­hem som den evi­ge Sonen blir män­ni­ska, i Jesus Kristus. Han är vår evi­ge Fader, den över­läg­set bäs­ta av alla fäder, den san­ne fadern till alla män­ni­skor. Den nära rela­tio­nen till Fadern som gick för­lo­rad i syn­da­fal­let, åter­får vi genom Jesu för­so­nings­död och kan där­för kal­la honom: ”Abba! Fader” (Gal 4:6–7). Han är en Far som inte åld­ras eller dör, som ald­rig sover, tröt­tas eller är upp­ta­gen med annat. En Far som ald­rig över­ger sina barn, som all­tid hål­ler sina löf­ten och som äls­kar sina barn med en evig och oför­än­der­lig kärlek.

Frids­furs­te — Jag vågar påstå att det alla män­ni­skor dju­past läng­tar efter är jule­frid, en verk­lig frid som består oav­sett omstän­dig­he­ter. Män­ni­skor söker den på en mängd oli­ka sätt som vis­ser­li­gen kan ge en kort­va­rig frid, men ald­rig den bestå­en­de och djup­gå­en­de frid som Bibeln talar om. Den fri­den får endast de män­ni­skor som lever i full­stän­dig har­mo­ni med Gud och hans lag. Pro­ble­met är att ing­en män­ni­ska gör det­ta och där­för sak­nar alla män­ni­skor verk­lig frid. Men frids­furs­ten Jesus Kristus kom­mer för att ge oss verk­lig frid med Gud. Det var det som den sto­ra him­mels­ka hären sjung ut i Bet­le­hems natt: ”Ära åt Gud i höj­den och frid på jor­den bland män­ni­skor som han äls­kar.” (Luk 2:14). Frids­furs­tens tid på jor­den bör­jar med stal­let i Bet­le­hem och slu­tar med kor­set på Gol­ga­ta. Han lev­de det liv vi bor­de levt och dog den död vi för­tjä­na­de. Det är så han gör slut på fiend­ska­pen och ska­par verk­lig frid och för­so­ning mel­lan Gud och män­ni­ska: ”När vi nu har för­kla­rats rätt­fär­di­ga av tro, har vi frid med Gud genom vår Her­re Jesus Kristus” (Rom 5:1).