Herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.
Det finns en fara med att läsa delar av Bibeln som vi känner till väl, som julevangeliet i Lukas 2. Faran att vi läser för snabbt och inte tänker på det omvälvande och häpnadsväckande som faktiskt händer i texten. Herdarna vaktade inte sin hjord den natten utanför Betlehem och inväntade ängelns budskap. De hade ingen aning om att Gud snart skulle bli människa, att den så länge efterlängtade Konungen snart skulle födas. Nej, för dem var det enbart ännu en natt, efter ännu en arbetsdag. Men plötsligt står ängeln framför dem och ”Herrens härlighet lyste omkring dem” (Luk 2:9). Det är inte konstigt att de blev ”mycket rädda”, och med all säkerhet oerhört förvånade. Det som herdarna därefter får vara med om, behöver hända alla som skall komma till tro på Jesus Kristus. De hörde, trodde, såg, tillbad Gud och berättade för andra om allt de fått höra och se.
Herdarna hörde. Herdarna är dom första som får höra evangeliet förkunnas: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.” (Luk 2:10). Herdarna var judar och för dom hade ängelns ord en oerhörd betydelse. De förstod att nu äntligen hade Gud uppfyllt sina löften genom att sända den efterlängtade Messias till sitt folk. Han som kommer med räddningen: ”…han ska frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21). Men barnet som föds är inte bara Frälsare och Konung, han är även Gud själv — Herren. Ängeln ger dem därefter tecknet som skall leda dem till rätt barn i Betlehem, det skall vara ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba (Luk 2:12). Därefter brister hela himmelen ut i lovsång till Gud för denna underbara frälsning och glädje.
Herdarna trodde. De förstår att budskapet kommer från Gud själv (se 2:15), men de nöjer sig inte med att enbart höra det utan de litar på det och vill själva försäkra sig om att det stämmer. Därför ”skyndar” dom iväg till Betlehem och behöver säkert besöka några hus innan dom finner det rätta.
Herdarna såg. Vi läser att herdarna till slut ”fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban” (2:16). Nu gick budskapet från ord till verklighet, med sina egna ögon såg dom att det var sant. Om Guds ord stämde om barnet och krubban, då måste det även stämma att han var Frälsaren, Messias och Herren.
Herdarna tillbad. Herdarna vänder nu tillbaka till vardagen på Betlehems ängar som förvandlade människor. Vi läser att de: ”… vände hem och prisade och lovade Gud.” Tidigare i Lukas kan vi läsa hur både Maria och Sakarias brister ut i lovsång över Guds frälsning, innan vår vers att hela himlen gör det och nu även herdarna. Lovsången är en naturlig en följd av att de hört och sett att evangeliets ord var sanna. Tillbedjan kommer alltid ur den frälsta människans liv.
Herdarna berättade. De vill inte enbart tacka Gud för frälsningen, de vill även berätta om den för andra. Vi läser att herdarna berättade för Josef och Maria men även att fler människor fick höra deras ord och förundrades (se 2:18).
Paulus beskriver hur Guds härlighet lyser när evangeliet förkunnas (2 Kor 4:1–6), på liknande sätt som det gjorde den natten för herdarna. I detta ljus kan vi först känna oss avslöjade i vår synd, men sedan hör vi evangeliets glada nyheter om att Herren Jesus Kristus är Frälsaren som kommit för att rädda oss undan syndens straff. Då får även vi göra som herdarna gjorde den första julnatten. Vi får ”skynda till Betlehem” genom att be att den Helige Ande uppenbara dessa sanningar för vårt inre så att vi får erfara att de verkligen stämmer och gäller oss. Vi får sedan gensvara med omvändelse och tro. Därefter får vi tillsammans med herdarna och hela himlen tillbe Gud för hans oerhörda frälsning och frimodigt förkunna de goda nyheterna till en förlorad värld.
