Min upp­fatt­ning är att vi lätt miss­upp­fat­tar vad ödmjuk­het fak­tiskt inne­bär och lik­stäl­ler det med att tviv­la på det mesta i livet. Men sann ödmjuk­het hand­lar istäl­let om att tviv­la på rätt saker, på sig själv men inte på Gud.

Det är lätt att kän­na igen mot­sat­sen till ödmjuk­het, den som vi möter hos Petrus i det inle­dan­de sam­man­hang­et. Han har väl­digt höga tan­kar om sig själv och sin egen för­må­ga. Han tror sig vara oöver­vin­ner­lig och att han omöj­li­gen kan fal­la. Inte ens döden ska få honom att över­ge Jesus. Petrus pro­blem är en stor tro på sig själv istäl­let för tron på en stor Gud. Någ­ra tim­mar sena­re vågar Petrus inte ens inför en tjäns­te­flic­ka erkän­na att han kän­ner Jesus. Petrus hög­mod hade mött verk­lig­he­ten, och den hade pulv­ri­se­rat hans högmod.

Det Petrus behöv­de (och vi behö­ver) är både en sann bild av Gud och en sann bild av oss själ­va. Det leder oss i sin tur till en sann ödmjuk­het. Efter Petrus för­ne­kel­se, fall och upp­rät­tel­se ham­nar bitar­na på rätt plats i hans liv. Den sto­ra tron på sig själv byts ut mot en tro på en stor Gud och bero­en­det av den Heli­ge Andes kraft. Det är bl a det­ta som får honom att drygt 50 dagar sena­re frimo­digt och tyd­ligt för­kun­na evan­ge­li­et inför sam­ma män­ni­skor som döm­de Jesus till döden (se Apg 4). Vägen till ödmjuk­het går via Johan­nes Döpa­rens ord: ”Han mås­te bli stör­re och jag mind­re” (Joh 3:30).

Mot­sat­sen till hög­mod är inte miss­mod, vil­ket sna­ra­re är en liten tro på både den egna för­må­gan och Gud. Utan den verk­li­ga mot­sat­sen till hög­mod är allt­så ödmjuk­het, en liten tro på sig själv men tron på en stor Gud ”som kan göra långt myc­ket mer än allt vi ber om eller tän­ker oss genom den kraft som ver­kar i oss” (Ef 3:20). Då räc­ker vår ”lil­la senaps­korns-tro” eftersom Gud — som vi rik­tar vår för­trös­tan till — är både stor och tro­fast genom alla omstän­dig­he­ter. Han står fast även när vi inte gör det. Hans kraft räc­ker även när vår inte gör det. Han har full­kom­lig kon­troll även när vi inte har det. Pro­ble­met upp­står när tviv­let på oss själ­va även blir till tvi­vel på Guds tro­fast­het. Trös­ten och trygg­he­ten är att vi kan tviv­la på oss själ­va och sam­ti­digt hål­la fast vid Guds tro­fast­het. Vi kan vara tyd­li­ga med Guds ord utan att fram­hä­va oss själva.

Jag avslu­tar med ord från den krist­na för­fat­ta­ren G.K. Ches­ter­ton. Han skrev dem i bör­jan av 1900-talet, men de är lika aktu­el­la idag:

”Idag lider vi av att ödmjuk­he­ten ham­nat på fel plats. Blyg­sam­he­ten har flyt­tats från vår ambi­tion. Blyg­sam­he­ten har istäl­let ham­nat på vår över­ty­gel­se; där den ald­rig var tänkt att vara. Mening­en är att män­ni­skan ska tviv­la på sig själv, men vara utan tvi­vel vad gäl­ler san­ning­en; idag har det bli­vit det rakt motsatta.”