För­ra vec­kan såg vi att Jesus inte bara leder sina barn till de grö­na äng­ar­na och de stil­la vatt­nen. Han leder oss även genom svå­rig­he­ter och kamp — genom döds­skug­gans dal — men att vi trots det inte behö­ver fruk­ta eftersom han ald­rig över­ger oss utan all­tid är med oss. Han har med­li­dan­de och kän­ner med oss mitt i kam­pen och svå­rig­he­ter­na (Heb 4:15–16). I slu­tet av vers 4 ser vi att her­dens käpp och stav är trös­ten för oss. De sym­bo­li­se­rar Jesu led­ning och beskydd.

Led­ning. Som ni ser på bil­den har sta­ven i her­dens hand en krok längst upp. Kro­ken använ­des för att fånga upp fåren när de ham­na­de på vil­lo­vä­gar. Med hjälp av sta­ven för­de her­den till­ba­ka fåren på den rät­ta vägen. Det är en fan­tas­tisk tröst att påmin­nas om i mötet med svå­rig­he­ter. Även när vi miss­trös­tar om livet och vand­rar genom de dju­pas­te mör­ker kan vi vara fullt för­vis­sa­de om att Jesus Kristus ald­rig tap­par bort oss eller låter oss gå vil­se. Han säger: “De ska ald­rig någon­sin gå för­lo­ra­de, och ing­en ska ryc­ka dem ur min hand” (Joh 10:28).

Beskydd. Käp­pen beskri­ver hur her­den beskyd­da­de fåren från att attac­ke­ras av vil­da djur. Inte nog med att döds­skug­gans dal inne­bär till synes hopp­lö­sa omstän­dig­he­ter, vi har även en fien­de — djä­vu­len och onds­kans mak­ter — som gör allt för att få oss på fall. Till­sam­mans med syn­den som bor i oss kan de göra redan svå­ra omstän­dig­he­ter ännu svå­ra­re. Men även här kan vi vara tryg­ga och fin­na tröst i att Jesus beskyd­dar oss i allt. Det bety­der inte att vi blir befri­a­de från kamp, utan att vi kan vara för­vis­sa­de om att ing­en och ingen­ting kan skil­ja oss från Guds kär­lek i Kristus Jesus, vår Her­re (Rom 8:31-ff). Jesus är den gode her­den som gett sitt liv för fåren, som beseg­rat döden och syn­den och upp­stått till nytt liv. Ing­en synd, ing­en djä­vul och inte ens döden kan ta oss bort från Jesus utan endast föra oss när­ma­re honom.

För att inte tap­pa modet under vår vand­ring genom döds­skug­gans dal får vi gång på gång vän­da blic­ken till vår Her­re och Fräl­sa­re. I gemen­ska­pen med honom äger vi redan nu ett över­flöd av med­li­dan­de, barm­här­tig­het, nåd, kär­lek, frid och god­het som mät­tar oss även mitt i svå­rig­he­ter­na. Vi får vän­da blic­ken till kor­set och den tom­ma gra­ven. För de påmin­ner oss om att vi genom tron har bli­vit föd­da på nytt till ett levan­de hopp, till ett arv som ald­rig kan för­stö­ras, fläc­kas eller viss­na och som för­va­ras åt oss i him­len (1 Pet 1:3–4). Vi får göra som Pau­lus upp­ma­nar oss: ”Vi rik­tar inte blic­ken mot det syn­li­ga, utan mot det osyn­li­ga. Det syn­li­ga är för­gäng­ligt, men det osyn­li­ga är evigt” (2 Kor 4:18).