Under någ­ra vec­kor har vi nu tit­tat på de under­ba­ra san­ning­ar som vi ser i Psalm 23 om Jesus Kristus. Han är den gode Her­den som lever i en nära rela­tion med dem som till­hör honom. Om vi är hans barn lovar han att ta hand om oss i allt och ha verk­lig omsorg om oss. Han har gett sitt liv för att räd­da oss och han ger oss liv, verk­lig vila och frid. Han över­ger oss ald­rig utan går före oss, leder och beskyd­dar även i de mör­kas­te peri­o­der. Skul­le vi gå vil­se letar han upp oss och för oss till­ba­ka till honom. Han för­be­re­der en evig fest­mål­tid för oss med ett över­flöd som ald­rig tar slut. Vi kan inte uttöm­ma hans god­het och nåd.

I slu­tet av psal­men ser vi hur David gen­sva­rar på alla des­sa under­ba­ra san­ning­ar: ”(…) jag ska bo i HER­RENS hus för all­tid.” Det hand­lar inte enbart om att han i evig­het ska få leva i gemen­skap med Gud, utan det är även ett uttryck för en stark läng­tan att få vara nära honom här och nu. Om du skul­le ha frå­gat David om vad som var omist­ligt i hans liv, vad som var hans främs­ta böneäm­ne och det som låg högst upp på hans pri­o­ri­te­rings­lis­ta, skul­le han sva­rat: ”Ett har jag begärt av HER­REN, det­ta söker jag: att få bo i HER­RENS hus i alla mina livs­da­gar, för att se HER­RENS ljuv­lig­het och söka honom i hans tem­pel” (Ps 27:4). David främs­ta läng­tan och begär var att söka Gud och leva i gemen­skap med honom.

Den män­ni­ska som sett Guds här­lig­het, god­het och nåd kan inte få nog av den. Den män­ni­ska läng­tar efter att bara få vara i Guds när­het, se mer av hans ljuv­lig­het och för­vand­las av honom.

När vi nu har en sådan Gud, låt oss än mer ivrigt söka oss nära honom.