Efter någ­ra vec­kors uppe­håll kom­mer nu vec­kobre­ven åter­i­gen som van­ligt. Hop­pas ni haft en bra som­mar, trots att väd­ret kanske inte varit det bäs­ta (även om jag vet att vi har oli­ka upp­fatt­ning­ar om vad som räk­nas som bra sommarväder 🙂

I Bibeln och genom kyr­kans histo­ria har Guds folk varit på stän­dig avdrift från Guds ord och där­för åter­kom­man­de behövt åter­vän­da till det. Guds folk har utma­nats av vil­lo­lä­ror och där­för behövt för­tyd­li­ga vad en sann kris­ten tro inne­hål­ler. Vi kom­mer nu att fort­sät­ta att gå ige­nom den apo­sto­lis­ka tros­be­kän­nel­sen som visar oss vad som är omist­ligt för den krist­na tron. Hit­tills har vi sett att det är tron på en tre­e­nig och allsmäk­tig Gud som är all­tings ska­pa­re och upp­rätt­hål­la­re, sam­me Gud som ock­så bli­vit män­ni­ska i Jesus från Nasaret.

Den apo­sto­lis­ka tros­be­kän­nel­sen bru­kar date­ras till någon gång i bör­jan av 200-talet. Men den tidi­gas­te krist­na tros­be­kän­nel­sen fin­ner vi i inled­ning­en av 1 Korin­ti­er­bre­vet 15. Pau­lus skri­ver bre­vet kring år 53–55 e.Kr., allt­så cir­ka 20 år efter att Jesus dog på kor­set. Det ger oss en tyd­lig inblick i vad de förs­ta krist­na trod­de på. Pau­lus skri­ver att det all­ra vik­ti­gas­te i den krist­na tron är att Jesus dog, begrav­des och upp­stod från de döda enligt Skrif­ter­na (det var allt­så för­ut­sagt i Gam­la Tes­ta­men­tet). Idag kom­mer vi stan­na upp inför att Jesus dog och begrav­des, näs­ta vec­ka inför att han uppstod.

I cent­rum för hela den krist­na tron fin­ner vi kor­set och vad Jesus full­bor­da­de där. Det är det all­ra vik­ti­gas­te som vi som krist­na ald­rig får för­lo­ra eller göra avkall på. Evan­ge­li­et är en kraft till fräls­ning för den som inte tror och evan­ge­li­et är en kraft till hel­gel­se och för­vand­ling för den som redan är en tro­en­de (Rom 1:16–17; Tit 2:11–14). Hela den krist­na tron står och fal­ler med Jesus offer­död på korset. 

Den apo­sto­lis­ka tros­be­kän­nel­sen slår fast att det är ett histo­riskt fak­tum att Jesus dog, begrav­des och upp­stod. Det är ing­en saga eller något påhit­tat, det var ing­en sken­död eller en upp­stån­del­se som kom utav hal­lu­ci­na­tio­ner hos lär­jung­ar­na. Utan det var en verk­lig död och begrav­ning och en verk­lig upp­stån­del­se. En histo­risk hän­del­se som sked­de under den romers­ka ståt­hål­la­ren Pon­ti­us Pila­tus och som bekräf­tas av fler­ta­let and­ra. Den krist­na tron häng­er allt­så inte på käns­lor utan på ett histo­riskt fak­tum. Men Jesu död var inte som någon annan män­niskas död genom världs­hi­sto­ri­en. Utan Jesus dog för våra syn­der, för dina och mina syn­der. Han dog den död som vi för­tjä­nar genom vår synd och vårt upp­ror mot Gud (Rom 6:23). Vi för­tjä­nar att bära Guds rätt­mä­ti­ga vre­de och dom, men istäl­let blir Gud män­ni­ska i Jesus och i vårt stäl­le bär han på kor­set fullt ut vår dom. Som Pau­lus skri­ver: ”Han som inte viss­te av synd, honom gjor­de Gud till synd i vårt stäl­le, för att vi i honom skul­le bli rätt­fär­di­ga inför Gud” (2 Kor 5:21). Det­ta bru­kar kal­las för det sali­ga bytet, och nog är det ett oer­hört saligt byte. För Jesus bär all vår synd och dom och vi kan genom omvän­del­se och tro till­räk­nas Jesu full­kom­li­ga rätt­fär­dig­het. Det är genom omvän­del­se och tro som vi fin­ner vilan och gläd­jen i orden: ”Så finns nu ing­en för­dö­mel­se för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1). 

Evan­ge­li­et är vår dju­pa tröst! Vårt enda hopp och säk­ra grund! Vår sto­ra trygg­het och gläd­je! Inte vad vi kan göra för Gud utan vad Gud redan gjort för oss genom Jesus Kristus. Det är det all­ra vik­ti­gas­te som vi ald­rig får för­lo­ra, som vi behö­ver stå fas­ta i och stän­digt påmin­nas om. Jesu död för våra syn­der är enda vägen till fräls­ning för en för­lo­rad värld och enda vägen till liv och hel­gel­se för oss som tro­en­de. Det är grun­den för gemen­ska­pen med Gud men ock­så käl­lan till en dju­pa­re gemen­skap i församlingen.