Det är HERRENS nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet.
Klagovisorna 3:22–23
“Så blir 2024.” Vid ett årsskifte kommer ofta prognoser och förutsägelser inför det nya året. Det handlar ofta om ekonomin och världsläget men även hur andra saker kan komma att utvecklas. Allt är fortfarande ett oskrivet blad och egentligen vet vi ingenting om vad som kommer att hända och hur det kommer att bli. Det kan utveckla sig på ett sätt som vi vill och tycker är bra, men det kan även bli precis tvärtom. Som Guds folk behöver vi ha vårt hopp och trygghet förankrat i något mer bestående och orubbligt än oss själva, andra människor eller omständigheterna runt omkring oss.
Klagovisorna är troligen skrivna av profeten Jeremia och utspelar sig under en minst sagt mörk och hopplös tid. Det är verkligen en katastrof av stora mått som inträffat. Först har Babylonierna belägrat Jerusalem, med svält och stor nöd som följd och många människor har dött. Belägringen slutar sedan med att Jerusalem och templet läggs i ruiner och Guds folk förs bort i fångenskap till Babylonien. Det är ett kompakt mörker, både andligt och fysiskt. Klagovisorna ger verkligen skäl för namnet. Inför Gud sätter Jeremia ord på all den kamp, ångest, sorg, övergivenhet, ilska och förvirring han känner inför ett elände — som enligt honom — tycks vara utan slut. Mänskligt sett finns det inget hopp och inga utvägar, utan enbart hopplöshet. Men så händer det något i kapitel 3 och hoppets ljus bryter igenom. För mitt i allt detta har Jeremia ändå hopp och orsaken finner vi i sammanhanget där de inledande verserna finns.
Orsaken till att Jeremia har hopp är inte att han själv eller någon annan människa har en utväg eller lösning på situationen. Det beror inte heller på att han känner sig hoppfull. Jeremia känner precis tvärtom och vi ser att han faktiskt börjat förlora hoppet även till Herren (Klag 3:16–20). Nej, Jeremias hopp står till Gud och vem han är, till Guds oföränderliga och outtömliga nåd och barmhärtighet. Hoppet står inte till vad Jeremia känner om Gud utan vad han vet om Gud. Han vet att Guds trofasta kärlek är utan slut och står fast igenom allt. Han vet att Gud aldrig förändras och att alla Guds löften kommer att uppfyllas i sin tid. Jeremia vet att även Guds goda gåvor kan tas ifrån honom, men aldrig Gud själv. Allt detta känner Jeremia troligen inte där och då, men han vet att det stämmer och därför har han hopp. Därför leder han sitt hjärta och känslor till den fasta grunden i Gud.
Vi vet väldigt lite om vad 2024 kommer att innebära. Ja, vet inte ens vad morgondagen eller ens nästa timma kommer att innebära. Det vi däremot faktiskt vet är Gud förblir densamma genom allt, att hans nåd och barmhärtighet är utan slut. Och vi vet att alla Guds löften kommer att uppfyllas och att inga världsliga omständigheter kan hindra det. Därför kan du och jag känna hopp inför det nya året och i alla de händelser som väntar oss och som vi ännu inte känner till. Inte därför att det vi kommer att möta behöver vara särskilt glädjefyllt utan därför att vi vet Gud för evigt förblir densamme och att hans omsorg om sina barn består igenom allt. Det är när vi påminner oss själva om dessa sanningar som vi finner hopp, det är då vi finner fast mark under våra fötter.
I verserna som följer efter vår text påminner Jeremia om att vi behöver vänta på Herren, söka honom och i stillhet hoppas på honom (Klag 3:25–27). Om vi vill har vårt hopp fast förankrat i Gud — oavsett omständigheter — behöver ständigt stanna upp och söka honom i bön. Gud leder oss ofta in i svårigheter för att vi ska inse vårt djupa beroende av honom och lära oss att be.
Gud är trofast, skriv de orden
över varje nyfödd dag.
Hur än allt sig ter på jorden,
om du själv är hjälplös svag.
Gud är trofast, ja det räcker ända in i himmelen.
Gud är trofast, Gud är trofast,
sjung det om och om igen.Allan Thörnberg, 1951
Comment(1)
Christer säger:
4 januari, 2024 at 16:24Personligen och hitintills föreställer jag mig “livets träd” som symbolen för total gemenskap med Gud. Ett liv där ondskan inte finns.
När vi människor valde att lämna Guds gemenskap för att vi blev nyfikna på “gott o ont trädet” fick inte bara Guds kärlek inflytande över oss utan oxå ondskan.
Premisserna nu är inte bara kärlek utan oxå sorg, tårar och lidande.
Ondskan är besegrad av Jesus, men inte eliminerad ännu.
Erfarenheterna/konsekvenserna av livet som det nu är på jorden hoppas jag innebär att vi aldrig igen väljer att lämna ” livets träd” när vi en gång får möjlighet att återinträda till Guds gemenskap.
Tills dess hjälper tron oss att tillämpa kärlek men vi blir inte befriade från lidandet som ” gott o ont trädet” åsamkar oss.
Lidandet utgör nog grunden för att vi ska finna Gud igen och att vi inte återigen väljer bort Gud. Enbart kärlek räckte ju inte i begynnelsen för att vi skulle välja o stanna kvar i den