Vi är inne i en serie om givan­de uti­från 1 Korin­ti­er­bre­vet kapi­tel 8–9. I senas­te vec­kobre­vet tit­ta­de vi på en av grun­der­na till allt givan­de, att allt jag har i livet är gåvor från Gud. Idag ska vi tit­ta på en annan av grun­der­na som kny­ter an till det­ta. Det som är själ­va ”motorn” till allt givan­de — gåvan i Jesus Kristus. 

När Pau­lus vill moti­ve­ra för­sam­ling­en i Korint att ge av sina peng­ar gör han det inte genom att ge dem dåligt sam­ve­te, att tvinga dem eller argu­men­te­ra för det sto­ra beho­vet i för­sam­ling­en i Jeru­sa­lem. Utan han bör­jar hos Gud som den främs­te giva­ren, och pekar på den störs­ta gåvan som Gud gett mänsk­lig­he­ten — sin enföd­de Son Jesus Kristus. Moti­va­tio­nen till allt givan­de mås­te ta sin utgångs­punkt i fräls­ning­en som getts som en gåva av nåd till för­lo­ra­de syn­da­re: Ni kän­ner ju vår Her­re Jesu Kristi nåd. Pau­lus ber oss sedan att begrun­da vad Jesus var tvung­en att avstå — ”gåvans pris” — för att vin­na evig fräls­ning åt oss: Han var rik men blev fat­tig för er skull, för att ni genom hans fat­tig­dom skul­le bli rika. Annorlun­da uttryckt, det kos­ta­de bok­stav­li­gen Jesus allt för att vi skul­le få frid med Gud. Han lät sig avklä­das all den him­mels­ka här­lig­he­ten, blev en tjä­na­re som kom för att tjä­na och på kor­set kläd­des han även av sina klä­der. Han dog ensam och över­gi­ven inte bara av män­ni­skor utan även av Gud. Han som bok­stav­li­gen ägde allt, lät sig avklä­das allt för att vi skul­le få dela sam­ma arv som enbart till­hör­de honom — att få kal­las Guds äls­ka­de söner (och dött­rar). Han höll inte till­ba­ka något av ”sin rike­dom” utan dela­de allt med oss: för att vi som var fat­ti­ga skul­le bli rika. Pau­lus upp­ma­nar oss att se på Jesu sto­ra gene­ro­si­tet mot oss. Han säger att i den­na ofatt­ba­ra gåva finns ”motorn” till allt givan­de. Om vi lever och för­vand­las av nåden kom­mer vi att bli gene­rö­sa­re män­ni­skor. Om vi inser att han gav oss allt trots att vi var helt oför­tjän­ta av det, kom­mer det att föda en gene­ro­si­tet till and­ra män­ni­skor vare sig de är för­tjän­ta eller inte. 

I vers 8 säger Pau­lus något oer­hört utma­nan­de gäl­lan­de sina upp­ma­ning­ar är: för att prö­va äkt­he­ten i er kär­lek. Det han säger är helt enkelt, ni kan pra­ta om Jesus sto­ra kär­lek och nåd men det visar sig i ert givan­de om ni verk­li­gen fått del av den­na kär­lek och nåd. Annorlun­da uttryckt, stor­le­ken på er kär­lek till Jesus visar sig i stor­le­ken på ert givan­de och er gene­ro­si­tet mot and­ra män­ni­skor. Det visar sig i hand­ling vad Jesus egent­li­gen bety­der för oss. Den­na san­ning bor­de utma­na oss i grun­den och få att fun­de­ra över vår rela­tion till peng­ar, på sam­ma gång som den vill få oss att inse att kraf­ten i evan­ge­li­et fak­tiskt kan göra oss till gla­da och gene­rö­sa giva­re — pre­cis som vi ser hos de fat­ti­ga make­do­ni­er­na (8:1–5). 

Fak­tum är att om du och jag idag skul­le säl­ja allt vi äger och län­sa alla våra kon­ton för att ge allt till de fat­ti­ga, hade vår gåva ändå var ytterst liten i jäm­fö­rel­se med vad Jesus redan har gett oss. Det är stor­le­ken på hans gåva som för­änd­rar allt, när vi ser och för­vand­las av den kan vi omöj­li­gen för­bli snå­la, giri­ga eller gnidna.