Pau­lus för­kla­rar här att när vi ger till Guds verk mås­te det kom­ma ur en läng­tan och vara fri­vil­ligt, det får inte ske med olust och tvång. Och orsa­ken är att Gud äls­kar en glad giva­re. Många av oss har nog känt av mot­sat­sen när vi gett och kanske har vi hört ett och annat kol­lekt­tal som fram­kal­lat just olust och tvång. Men när Pau­lus moti­ve­rar oss att ge fri­kos­tigt, vill han inte tvinga oss eller spe­la på det dåli­ga sam­ve­tet, utan han vill att vi ska ge vil­ligt och glatt. 

I tidi­ga­re vec­kobrev har vi sett hur allt givan­de mås­te ha sin grund i att Gud har skänkt oss allt i livet och i Jesus Kristus: han var rik för vår skull, för att vi genom hans fat­tig­dom skul­le bli rika. I Kristus blir vi inte rika på peng­ar utan rika på allt vi äger i fräls­ning­en genom honom. Ing­en tving­a­de Jesus att ge sitt liv för oss utan han gav det av fri vil­ja i kär­lek till Fadern (Joh 10:17–18). På sam­ma sätt vill Pau­lus att vårt givan­de ska kän­ne­teck­nas av en vil­lig­het och kär­lek till Gud.

När Pau­lus skri­ver att “Gud äls­kar en glad giva­re” säger han inte: ”Ge nu en rik­lig gåva och bestäm dig sedan för att vara glad, fastän du egent­li­gen är irri­te­rad över att både Gud och kyr­kan vill åt dina peng­ar.” Om så vore fal­let tror jag fak­tiskt att Pau­lus skul­le upp­ma­na dig att inte ge. Det Pau­lus istäl­let menar är att Gud äls­kar när en män­ni­ska bli­vit så för­vand­lad av evan­ge­li­et att per­so­nens givan­de inte läng­re sker med olust eller tvång utan med gläd­je och vil­lig­het. När en män­ni­ska gått från att sta­va på orden “jag mås­te ge” till att istäl­let kän­na en läng­tan: “Jag vill ge”. Ett exem­pel på ett sådant vil­ligt och fri­kos­tigt givan­de ser vi i insam­ling­en till tem­pel­byg­get under kung Davids tid. Då både fol­ket och David gör det med föl­jan­de insikt: ”För vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själ­va skul­le kun­na ge såda­na fri­vil­li­ga gåvor? Nej, allt kom­mer från dig, och ur din hand har vi gett det åt dig.” (1 Krön 29:14, läs gär­na hela kapi­tel 29). Gläd­jen och insik­ten i allt Gud vil­ligt och fri­kos­tigt har skänkt oss bör allt­så leda till en gläd­je och vil­lig­het att ge till­ba­ka till honom och and­ra människor. 

Hur är det med ditt och mitt givan­de? Kom­mer det ur ett vil­ligt och glatt hjär­ta eller präglas det mer av tvång och olust? Eller kanske ger du inte alls av dina pengar?

Pau­lus upp­ma­nar oss i den inle­dan­de ver­sen att bestäm­ma oss i hjär­tat för vad vi ska ge. Vi ska allt­så inte bara ge när vi kän­ner för det eller när det blev lite peng­ar över i slu­tet av måna­den, utan vårt givan­de bör vara grun­dat på ett beslut och ske med regel­bun­den­het. Om vi där­e­mot kän­ner en olust eller tvång kan det vitt­na om att något behö­ver för­änd­ras i våra hjär­tan och i vårt för­hål­lan­de till peng­ar. Då kan vi behö­va be Gud att hans nåd än mer ska få för­vand­la oss på dju­pet, att vi ser hur myc­ket han fak­tiskt har skänkt oss, och att det i sin tur gör oss till vil­li­ga och gla­da giva­re, för endast ett sådant givan­de ärar Gud. För som jag nämt tidi­ga­re, Gud vill inte åt våra peng­ar utan våra hjär­tan som ofta styrs av pengar.