Redan tidigt i livet lär vi oss att vi behö­ver spa­ra inför fram­ti­den för att kla­ra oss. Innan arbets­li­vet knappt hun­nit bör­ja upp­ma­nas vi att bör­ja pen­sions­spa­ra. ”Den som spar, han har” lyder ju ett väl­känt ord­språk. Det lig­ger natur­ligt­vis en vis­dom i att pla­ne­ra och att tän­ka inför fram­ti­den. Lite sena­re i 2 Korin­ti­er­bre­vet säger Pau­lus exem­pel­vis att för­äld­rar fak­tiskt är skyl­di­ga att spa­ra åt sina barn (2 Kor 12:14). Jag tror på ing­et sätt att det är obib­liskt att spa­ra, där­e­mot är det intres­sant att se att Bibeln talar betyd­ligt myc­ket mer om ett gene­röst givan­de än att spa­ra och sam­la på hög. Ibland tror jag fak­tiskt att vi blun­dar för och inte vill se hur radi­kalt Bibelns bud­skap fak­tiskt är om givan­de och vårt för­hål­lan­de till peng­ar. Se exem­pel­vis Jesu lik­nel­se om den rike dåren i Lukas 12:13–21 eller mötet med den rike man­nen i Mar­kus 10:17–31. 

I den inle­dan­de tex­ten lik­nar Pau­lus givan­det vid hur det fun­ge­rar inom jord­bru­ket. Ger du rik­ligt kom­mer du att skör­da rik­ligt, ger du spar­samt kom­mer du att skör­da spar­samt. Pre­cis som du inte kan för­vän­ta dig någon pota­tis om du inte har sått pota­tis, eller för­vän­ta dig en stor skörd om du bara sått ett fåtal pota­ti­sar, kan du inte hel­ler för­vän­ta dig en rik­lig skörd om du dri­vits av girig­het, snål­het och hål­lit hårt om dina peng­ar. Pau­lus tän­ker tro­li­gen här på vad Ord­språks­bo­ken 11:24 säger: ”Den ene strör ut och får ändå mer, den and­re snå­lar och blir bara fat­ti­ga­re”. Pau­lus upp­ma­nar till ett gene­röst givan­de, men som vi ock­så ser i tex­ten, ett givan­de som inte kom­mer ur tvång utan från ett vil­ligt och glatt hjärta. 

Vad är då den rik­li­ga skörd som Pau­lus talar om här? Ja, vi kan med all säker­het säga att det inte hand­lar om någon fram­gångs­te­o­lo­gi, i bemär­kel­sen att Gud för­ö­kar din rike­dom så att du kan leva i lyx och över­flöd. Gud är ing­en ban­ko­mat där vi sät­ter in 100 kr för att få 10 000 kr till­ba­ka. Nej, vi ser att skör­den hand­lar om Gud har ”makt att ge all nåd i över­flöd”. Det hand­lar allt­så inte bara om peng­ar utan att vi genom ett gene­röst givan­de blir väl­sig­na­de i gemen­ska­pen med Jesus Kristus. Men det hand­lar ock­så om att vi fak­tiskt blir väl­sig­na­de med peng­ar, men inte för att kun­na sam­la på hög och leva i lyx, utan för att vi ska ”ha nog av allt” och kun­na ”ge i över­flöd till var­je gott verk”. De gla­da givar­na i Korint skul­le allt­så inte oroa sig för att ham­na i en eko­no­misk kris på grund av sitt gene­rö­sa givan­de, Gud skul­le ta hand om dem. Det hand­lar helt enkelt om att ge gene­röst och lita till att Gud kom­mer att för­se oss med allt det vi verk­li­gen behö­ver, för att vi fort­satt ska kun­na vara över­flö­dan­de gene­rö­sa. Pau­lus vill helt enkelt att vi ska foku­se­ra på att ha ett stän­digt ”utflö­de” där våra peng­ar får vara till väl­sig­nel­se för and­ra och när vi lever så kom­mer Gud att ”ta hand om inflö­det”, han kom­mer se till att vi har nog av allt. Våra hjär­tan säger oss där­e­mot att gläd­jen lig­ger i att ha ett stort inflö­de och ett litet utflö­de, ett stort bank­kon­to som ska­par trygg­het och säker­het. Men Bibeln säger allt­så det mot­sat­ta, att den verk­li­ga salig­he­ten lig­ger i att lita på Gud, ge gene­röst och att inte sam­la på hög. Som Pau­lus säger någ­ra ver­ser sena­re: ”Då blir ni rika på allt och kan vara gene­rö­sa i allt” (9:11).

När allt kom­mer till kri­tan hand­lar det om för­trös­tan på Gud. Litar jag till att han som tar hand om him­lens fåg­lar och äng­ens lil­jor även kom­mer att ta hand om mig? Litar jag till att han har verk­lig omsorg om mig, att han både vet vad jag behö­ver och verk­li­gen vill ge mig det? (Matt 6:25–34). Har jag en sådan tillit till honom att jag fak­tiskt invol­ve­rar honom i min eko­no­mi? Tror jag verk­li­gen att det är sali­ga­re att ge än att sam­la på hög? Vågar jag släp­pa taget?

Jag vet att det finns myc­ket mer att säga om det­ta och att det krävs både vis­het och för­stånd i hur vi han­te­rar våra peng­ar. Det finns all­de­les för många som även i Guds namn bli­vit lura­de på peng­ar eller känt sig tving­a­de att ge. Men låt oss för den sakens skull inte vara för snab­ba med att ta udden av Bibelns utma­nan­de bud­skap innan det verk­li­gen fått utma­na oss. Låt oss vän­da om från girig­he­ten i våra liv och be Gud om för­änd­ra­de hjär­tan som ser gläd­jen i att ge och vara gene­rös. Låt oss be att Gud skän­ker oss en stör­re för­trös­tan till att han är vår för­sör­ja­re, så att vi inte styrs av oro och bekym­mer när det kom­mer till peng­ar. Och låt oss stän­digt åter­vän­da till ”motorn” för allt givan­de: ”Ni kän­ner ju vår Her­re Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fat­tig för er skull, för att ni genom hans fat­tig­dom skul­le bli rika” (8:9).