En av de mest komis­ka hän­del­ser­na i Bibeln mås­te väl ändå vara de två lär­jung­ar­nas möte med den upp­stånd­ne Jesus på vägen till Emmaus. De går där sida vid sida med honom, men ändå ser de honom inte. Deras ögon var slut­na. De för­kla­rar för Jesus vad som har hänt i Jeru­sa­lem som om han inte varit där, med en näs­tan lite ankla­gan­de ton: ”Är du den ende som har besökt Jeru­sa­lem och inte vad vad som har hänt de här dagar­na?” (24:18). Om de bara viss­te vem man­nen som de tala­de med var, som inte bara viss­te utan själv hade upp­levt det. Deras ögon var slut­na. De för­kla­rar sedan för Jesus att de inte kan tro att han är Mes­si­as eftersom han dog på kor­set och att de inte kan lita på kvin­nor­nas berät­tel­se om att han upp­stått från de döda. Som sagt, komiskt att de säger det­ta till den kors­fäs­te och upp­stånd­ne Mes­si­as. Men deras ögon var slut­na, de hade fysisk syn men inte and­lig. När Jesus till sist tar till orda är hans förs­ta ord: ”Så trö­ga ni är i tan­ke och hjär­ta till att tro på allt som pro­fe­ter­na har sagt!”(24:25). Där­ef­ter går han ige­nom hela Gam­la Tes­ta­men­tet till­sam­mans med dem och för­kla­rar att allt pekar mot att Mes­si­as mås­te lida det här för att gå in i sin här­lig­het. Det Jesus säger är helt enkelt: ”Ni bor­de redan ha för­stått allt det­ta genom att läsa Guds ord.” Men deras ögon var slut­na. De hade säkert hört tex­ter­na som Jesus nu läser för dem många gång­er tidi­ga­re, men de hade ändå inte för­stått dem eftersom de var and­ligt blinda.

Emmaus­vand­rar­na är en bild av alla män­ni­skor innan Gud gri­per in i våra liv. Vi har san­ning­en mitt fram­för ögo­nen på oss, men om Gud inte öpp­nar våra ögon för­blir den ändå obe­grip­lig för oss. Bibeln beskri­ver att alla män­ni­skor är för­blin­da­de av djä­vu­len och ser där­för inte ”lju­set från evan­ge­li­et”. I oss själ­va — utan Andens verk i oss — kan vi omöj­li­gen för­stå evan­ge­li­ets san­ning­ar, det för­blir det en dår­skap för oss (Joh 3:3–12; 1 Kor 2:14–15; 2 Kor 4:4). Det som behö­ver ske är det som sked­de med Emmaus­vand­rar­na lite sena­re i Lukas, då Jesus “öpp­na­de (…) deras sin­nen så att de för­stod Skrif­ter­na” (Luk 24:45). Pre­cis som Gud en gång i begyn­nel­sen lys­te upp mör­ket genom Sitt Ord behö­ver han göra det­sam­ma idag med var­je män­ni­skan genom Sitt Ord, så att vi ser ”kun­ska­pen om Guds här­lig­het som strå­lar från Kristi ansik­te” (2 Kor 4:6). Till­sam­mans med den blin­de Bar­ti­meus behö­ver alla män­ni­skor be med orden: ”Gör så att jag kan se igen!” (Mark 10:51).

När vi öpp­nar Guds ord i hem­men, när vi sam­las till bibelstu­di­um eller guds­tjänst behö­ver vi där­för be med Psalm 119:18: ”Öpp­na mina ögon, så att jag ser und­ren i din under­vis­ning.” Vi behö­ver be att sam­me Ande som ”utan­dat” det skriv­na ordet i Bibeln ock­så andas liv genom Ordet i våra liv. Om Gud inte öpp­nar våra ögon för­blir vi som lär­jung­ar­na på väg till Emmaus, vi har san­ning­en mitt fram­för ögo­nen utan att vi vare sig för­står den, för­vand­las av den eller gläds över den. 

När vi ber för våra ofräls­ta famil­je­med­lem­mar, vän­ner, gran­nar, arbets­kam­ra­ter eller skol­kam­ra­ter, för scou­ter­na eller and­ra som kom­mer till våra för­sam­ling­ar, behö­ver vi be att und­ret sker då Gud öpp­nar deras ögon och för dem till omvän­del­se och tro. Du och jag kan inte ge dem and­lig syn, det mås­te Gud göra genom Ordets för­kun­nel­se. De goda nyhe­ter­na är att han både vill och kan göra det om vi ber honom om det, pre­cis som han gav både lär­jung­ar­na och Bar­ti­meus ögon som såg.