För någ­ra som­rar sedan var vi på Själ­land i Dan­mark, och då tog jag bil­den ovan. En kvin­na berät­ta­de för mig att de sten­våg­bry­ta­re som syns på bil­den är till för att skyd­da stran­den från att för­svin­na av havets vågor och ström­mar. En sådan för­stärk­ning behövs där­e­mot inte vid en bohus­klip­pa – den ris­ke­rar inte att dras med ut i havet, oav­sett vad som hän­der. Klip­pan står kvar, orubb­lig och oför­än­der­lig, även när stor­mar­na viner och vågor­na slår. Stran­den och san­den är där­e­mot för­än­der­li­ga och flyk­ti­ga; de påver­kas stän­digt av väd­ret och havets rörelser. 

Vi män­ni­skor lik­nar stran­den. Det finns ing­et i oss själ­va eller i vår till­va­ro som är bestän­digt och oför­än­der­ligt. Natu­ren och års­ti­der­na är i stän­dig för­änd­ring, och vi är inte sam­ma per­so­ner som vi var för tio år sedan. För­änd­ring­ar sker inte bara över lång tid, utan ock­så snabbt – inom lop­pet av någ­ra sekun­der kan vårt humör eller våra upp­fatt­ning­ar svänga. Det­sam­ma gäl­ler omstän­dig­he­ter­na omkring oss. Som en ukrai­na­re uttryck­te det om skill­na­den mel­lan den 23 och 24 feb­ru­a­ri 2022, när kri­get bröt ut: ”Jag gick och la mig i ett liv och vak­na­de upp i ett helt annat liv.”

Ingen­ting i vår till­va­ro är bestän­digt; allt är för­än­der­ligt och förgängligt.

Gud där­e­mot är som ber­get och klip­pan. Bibeln använ­der ofta den­na bild för att beskri­va Guds tro­fast­het och oför­än­der­lig­het. Som ver­sen i inled­ning­en säger: ”Jesus Kristus är den­sam­me i går och i dag och i evig­het.” Han står orubb­ligt fast och för­änd­ras ald­rig av någ­ra omstän­dig­he­ter, vare sig utan­för eller inom sig själv. Han sväng­er inte i humö­ret eller änd­rar åsik­ter. Han säger inte en sak men menar något annat. Han ger ald­rig tom­ma löf­ten – han hål­ler all­tid vad han har lovat. Ingen­ting och ing­en kan hind­ra Gud från att upp­fyl­la sina löf­ten: ”Guds löf­ten står fas­ta som urtidsbergen.”

Det är lätt att mis­sa stor­he­ten i det­ta, eftersom vi är så vana vid för­än­der­lig­het och för­gäng­lig­het – både inom oss själ­va och i vår omgiv­ning. Låt oss där­för ta oss tid att verk­li­gen stan­na upp och begrun­da orden: Jesus Kristus är den­sam­me i går och i dag och i evig­het. Vil­ken trygg­het orden för­med­lar, vil­ket hopp de ger, och vil­ken berg­fast grund de erbju­der att byg­ga sitt liv på. Inte san­den, utan Klippan. 

Ett nytt år står för dör­ren, och många avger nyårs­löf­ten. Vid årets slut kan vi ofta se till­ba­ka och frå­ga oss om vi höll våra löf­ten eller inte. Utgång­en är osä­ker, och där­för sän­ker många rib­ban för att öka chan­ser­na att lyc­kas. Med Guds löf­ten är det annorlun­da – de är ald­rig osäk­ra. Gud hål­ler all­tid sina löf­ten, och han sän­ker ald­rig ribban. 

Istäl­let för att avge nya nyårs­löf­ten vill jag upp­munt­ra dig att hål­la fast vid de löf­ten som Gud redan har gett i sitt Ord och som ald­rig kan svi­ka. Jag vill utma­na dig att avge det­ta nyårs­löf­te: ”För­trös­ta på HER­REN av hela ditt hjär­ta, för­li­ta dig inte på ditt för­stånd.” (Ord­språks­bo­ken 3:5). Våra löf­ten byg­ger på vår egen för­må­ga att hål­la dem, men Guds löf­ten byg­ger på hans tro­fast­het och all­makt. Att för­trös­ta på Her­ren med hela sitt hjär­ta och inte för­li­ta sig på sitt eget för­stånd är som att flyt­ta sina föt­ter från den osäk­ra san­den till det orubb­li­ga urberget.