När ber du om hjälp?

Sva­ret är gans­ka själv­klart: när du inte kla­rar det själv. Så länge vi kla­rar oss själ­va kom­mer vi ock­så att för­sö­ka göra det.

Idag, mer än någon­sin, har vi möj­lig­he­ten att kla­ra oss själ­va och behål­la kon­trol­len. Hela vårt sam­häl­le är byggt för att män­ni­skan ska kun­na göra just det­ta. Vi upp­ma­nas att pla­ne­ra lång­sik­tigt, pen­sions­spa­ra redan innan vi bör­jar arbe­ta och läg­ga undan peng­ar både till oss själ­va och våra barn. Vi ska­par säker­he­ter för att han­te­ra alla möj­li­ga och omöj­li­ga hän­del­ser som kan drab­ba oss. Vi omger oss med pry­lar som ska göra oss mer effek­ti­va (även om de all­tid inte gör det) och som hjäl­per oss att kla­ra oss utan and­ras hjälp. Lis­tan kan göras lång över allt som bidrar till att vi behål­ler kon­trol­len. Det behö­ver inte vara något fel i sig med de saker som jag näm­ner ovan. Men ris­ken är stor att de bidrar till att vi blir obe­ro­en­de av både Gud och and­ra män­ni­skor, och stär­ker vår sken­ba­ra tro på att vi själ­va har kontrollen.

Tidi­ga­re gene­ra­tio­ner var bero­en­de av natu­rens gång. De fis­ka­de sin egen fisk, jaga­de och odla­de sin egen mat eller fick den från dju­ren på går­den. Det­ta ska­pa­de en stör­re ödmjuk­het inför att män­ni­skan inte hade kon­trol­len eller styr­de. Hon tving­a­des inse sitt bero­en­de. Skör­den kun­de slå fel, stor­mar kun­de göra så att fångsten ute­blev eller till och med ta båten och besätt­ning­en. Idag får vi istäl­let vår lön i slu­tet av var­je månad, går till mat­af­fä­ren och tar för givet att vi får “vårt dag­li­ga bröd”.

Män­ni­skans vil­ja att behål­la kon­trol­len är ing­et nytt feno­men, men idag har vi fler möj­lig­he­ter och mer tek­nik än någon­sin för att för­verk­li­ga det­ta obe­ro­en­de. Pro­ble­met går dock dju­pa­re och har fun­nits ända sedan syn­da­fal­let och sit­ter i våra hjär­ta, den upp­rors­na­tur som får oss att för­sö­ka fri­gö­ra oss från Gud, trots att det inte går. Många gång­er glöm­mer vi att syn­der­na – de enskil­da hand­ling­ar­na – inte är grund­pro­ble­met. Grund­syn­den är otro. Jesus för­kla­rar det­ta tyd­ligt: ”(…) synd: de tror inte på mig” (Joh 16:9). I grun­den hand­lar syn­den om att vi inte för­trös­tar på, litar på eller lyder Gud och hans ord. Var­je gång vi syn­dar kan vi spå­ra det till­ba­ka till otron: vi väl­jer att leva på vårt eget sätt, även när Gud har sagt något annat.

Syn­den kom in i värl­den och våra hjär­tan genom otro – män­ni­skans upp­ror mot sin Ska­pa­re. Fräls­ning­en, där­e­mot, kom genom Sonens full­kom­li­ga för­trös­tan och lyd­nad till Fadern, Jesus Kristus: ”(… ) ödmju­ka­de han sig och blev lydig ända till döden – döden på kor­set” (Fil 2:8). Det är den­na insikt som leder till fräls­ning – att vi omöj­ligt kan ta bort syn­den av egen kraft eller kom­pen­se­ra den med egna gär­ning­ar. Istäl­let får vi ta emot fräls­ning­en genom omvän­del­se och tro, genom en ödmjuk för­trös­tan på Gud och hans nåd. Där­ef­ter behö­ver vi växa i ett allt stör­re bero­en­de av Gud.

Köt­tet inom oss dri­ver oss stän­digt att lita till oss själ­va, och den moder­na tek­ni­ken hjäl­per oss på tra­ven. Där­för är jag över­ty­gad om att vi som krist­na behö­ver sät­ta oss i situ­a­tio­ner där vi inte kla­rar oss själ­va. Om vi bara väl­jer att göra det vi själ­va har kon­troll över, kom­mer vi ald­rig att växa i vårt bero­en­de av Gud – och då kom­mer vi inte hel­ler att be. För det är bara den som har insett sin egen otill­räck­lig­het och oför­måga som fak­tiskt ber. Det där­för Gud åter­kom­man­de leder oss in i situ­a­tio­ner där vi tving­as inse att vi inte har kon­trol­len, där vi inser vår oför­måga och hjälp­lös­het. För att det är just där vi kan upp­täc­ka att han har kon­trol­len och att vi behö­ver för­trös­ta på honom.

Någ­ra avslu­tan­de frå­gor att reflek­te­ra över:

• Väx­er du i bön och bero­en­de av Gud?
• Tar du ris­ker i ditt liv som leder till ett stör­re bero­en­de av Gud? Som får dig att be? Eller lever du ett liv där du själv behål­ler kontrollen?
• Kan bris­ten på bön i ditt liv bero på tror att du kla­rar allt själv? Eller att du inte tar någ­ra risker?