Vad är den störs­ta lyc­kan i livet? 

Det finns nog lika många svar på den frå­gan som det finns män­ni­skor. Men jag tror att i de fles­ta av des­sa svar skul­le orden svå­rig­he­ter, pro­blem, lidan­de, sjuk­do­mar och bekym­mer sak­nas. Om vi själ­va fick avslu­ta mening­en Jakob skri­ver ovan: ”Räk­na det som ren gläd­je…” – hur skul­le det då låta? Jag tror att få av oss skul­le fort­sät­ta på sam­ma sätt som Jakob gör: att den rena gläd­jen – den sto­ra gläd­jen – är att råka ut för oli­ka slags pröv­ning­ar. Att lyc­ka i livet är att vår krist­na tro sätts på prov. Ja, Jakob inklu­de­rar fak­tiskt pröv­ning­ar­na som en del av det goda i livet som vi får av Gud (1:17). För oss låter det­ta mot­sä­gel­se­fullt. Det kroc­kar med både vår egen och värl­dens syn på lyc­ka, som sna­ra­re är befri­el­sen från pröv­ning­ar. Hur går det ihop egentligen?

Sva­ret fin­ner vi när vi läser vida­re. Orsa­ken är inte att pröv­ning­ar­na i sig är gläd­je­fyll­da – sna­ra­re tvärtom. Gläd­jen lig­ger i vad pröv­ning­ar­na för med sig, vad de leder till i den tro­en­des liv: uthål­lig­het, full­än­da­de gär­ning­ar, full­kom­lig­het och hel­het, utan brist på något (v. 3–4). Kort sagt lig­ger den sto­ra gläd­jen i pröv­ning­ar­nas resul­tat – att de gör oss mer lika Kristus. Gud sän­der pröv­ning­ar för att stär­ka vår tro och visa dess äkt­het. Ordet för ”prö­vas” har kopp­ling­ar till hur dyr­ba­ra metal­ler, som guld, utsätts för extrem het­ta för att renas från oren­he­ter. Den prö­va­de metal­len kan bli så ren att man ser sin egen spe­gel­bild i den. På sam­ma sätt prö­var Gud oss för att han ska se sin egen avbild i oss (se även 1 Pet 1:7).

Det­ta är den störs­ta lyc­kan enligt Bibeln, salig­he­ten i livet – att for­mas till Kristus­lik­het. Det är målet med alla män­ni­skors liv: att Guds avbild, som gick för­lo­rad i syn­da­fal­let, genom fräls­ning­en ska åter­ska­pas i Jesus Kristus. Och vägen till salig­he­ten går genom ”oli­ka slags pröv­ning­ar”.

Till en bör­jan kan det där­e­mot kän­nas som att pröv­ning­ar­na enbart leder till sorg och för­tviv­lan. De kan vara oer­hört smärt­sam­ma. Men smär­tan kan ock­så bero på att vi inte vill för­lo­ra kon­trol­len, att vi väg­rar inse vår egen bräck­lig­het och svag­het. Det kan ibland vara en dju­pa­re smär­ta som pröv­ning­ar­na blott­läg­ger. Pre­cis som trä­ning först bry­ter ner våra musk­ler för att sedan göra oss star­ka­re, har pröv­ning­ar­na sam­ma funk­tion i den tro­en­des liv. Det är Guds syf­te med pröv­ning­en. Han vill flyt­ta vår för­trös­tan från oss själ­va och vår egen kraft till en stör­re för­trös­tan på honom. Vi blir sva­ga i oss själ­va för att sedan bli star­ka i honom. Det kan vara smärt­samt till en bör­jan eftersom vi hål­ler så hårt i kon­trol­len. Pröv­ning­ar kan leda till bit­ter­het och hopp­lös­het, men de kan ock­så föra oss när­ma­re Gud och göra oss mer lika Jesus. Och när de gör det kan du och jag ock­så räk­na det som ren gläd­je, för där­i­ge­nom får vi än mer del av saligheten.

“Var­je fres­tel­se är en pröv­ning, och var­je pröv­ning är en fres­tel­se att över­ge Gud.”

Cita­tet till­skrivs fle­ra oli­ka teo­lo­ger genom histo­ri­en, och det sät­ter fing­ret på den vik­ti­ga frågan:

Hur möter du och jag pröv­ning­ar­na i livet, och vad gör vi av dem? Leder de till att vi över­gi­ver Gud, för­sö­ker ännu mer i egen kraft och blir bitt­ra? Eller leder de oss till ett stör­re bero­en­de av Gud och steg för steg for­mas till Jesu likhet? 

Gud tillå­ter oss möta pröv­ning­ar för vårt bäs­ta, för vår salig­het. Låt dina pröv­ning­ar föra dig när­ma­re honom, så att du likt gul­det renas och sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppen­ba­rar sig (1 Pet 1:7).