Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.
Jakobsbrevet 1:2–4
Vad är den största lyckan i livet?
Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns människor. Men jag tror att i de flesta av dessa svar skulle orden svårigheter, problem, lidande, sjukdomar och bekymmer saknas. Om vi själva fick avsluta meningen Jakob skriver ovan: ”Räkna det som ren glädje…” – hur skulle det då låta? Jag tror att få av oss skulle fortsätta på samma sätt som Jakob gör: att den rena glädjen – den stora glädjen – är att råka ut för olika slags prövningar. Att lycka i livet är att vår kristna tro sätts på prov. Ja, Jakob inkluderar faktiskt prövningarna som en del av det goda i livet som vi får av Gud (1:17). För oss låter detta motsägelsefullt. Det krockar med både vår egen och världens syn på lycka, som snarare är befrielsen från prövningar. Hur går det ihop egentligen?
Svaret finner vi när vi läser vidare. Orsaken är inte att prövningarna i sig är glädjefyllda – snarare tvärtom. Glädjen ligger i vad prövningarna för med sig, vad de leder till i den troendes liv: uthållighet, fulländade gärningar, fullkomlighet och helhet, utan brist på något (v. 3–4). Kort sagt ligger den stora glädjen i prövningarnas resultat – att de gör oss mer lika Kristus. Gud sänder prövningar för att stärka vår tro och visa dess äkthet. Ordet för ”prövas” har kopplingar till hur dyrbara metaller, som guld, utsätts för extrem hetta för att renas från orenheter. Den prövade metallen kan bli så ren att man ser sin egen spegelbild i den. På samma sätt prövar Gud oss för att han ska se sin egen avbild i oss (se även 1 Pet 1:7).
Detta är den största lyckan enligt Bibeln, saligheten i livet – att formas till Kristuslikhet. Det är målet med alla människors liv: att Guds avbild, som gick förlorad i syndafallet, genom frälsningen ska återskapas i Jesus Kristus. Och vägen till saligheten går genom ”olika slags prövningar”.
Till en början kan det däremot kännas som att prövningarna enbart leder till sorg och förtvivlan. De kan vara oerhört smärtsamma. Men smärtan kan också bero på att vi inte vill förlora kontrollen, att vi vägrar inse vår egen bräcklighet och svaghet. Det kan ibland vara en djupare smärta som prövningarna blottlägger. Precis som träning först bryter ner våra muskler för att sedan göra oss starkare, har prövningarna samma funktion i den troendes liv. Det är Guds syfte med prövningen. Han vill flytta vår förtröstan från oss själva och vår egen kraft till en större förtröstan på honom. Vi blir svaga i oss själva för att sedan bli starka i honom. Det kan vara smärtsamt till en början eftersom vi håller så hårt i kontrollen. Prövningar kan leda till bitterhet och hopplöshet, men de kan också föra oss närmare Gud och göra oss mer lika Jesus. Och när de gör det kan du och jag också räkna det som ren glädje, för därigenom får vi än mer del av saligheten.
“Varje frestelse är en prövning, och varje prövning är en frestelse att överge Gud.”
Citatet tillskrivs flera olika teologer genom historien, och det sätter fingret på den viktiga frågan:
Hur möter du och jag prövningarna i livet, och vad gör vi av dem? Leder de till att vi övergiver Gud, försöker ännu mer i egen kraft och blir bittra? Eller leder de oss till ett större beroende av Gud och steg för steg formas till Jesu likhet?
Gud tillåter oss möta prövningar för vårt bästa, för vår salighet. Låt dina prövningar föra dig närmare honom, så att du likt guldet renas och sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig (1 Pet 1:7).
Ett stilla barnahjärta
man får ej hur som helst.
Det går ej utan smärta
att så bli genomfrälst.
Det kostar tåreströmmar
förrän jag helgas så,
att alla mina drömmar
i Jesu anda gå.(Emil Gustafsson, 1895)