Jag ser en trend som har pågått under en lång tid i våra fri­kyr­kor – att det har bli­vit modernt att tviv­la, att vara lite otyd­lig och osä­ker på vad den krist­na tron fak­tiskt säger. Pas­to­rer som skri­ver kolum­ner i svens­ka dags­tid­ning­ar näm­ner knappt Jesus läng­re. Böc­ker av krist­na för­fat­ta­re präglas i allt stör­re utsträck­ning av sam­ma otyd­lig­het. Sång­er som tidi­ga­re var fyll­da med Bibeln, fräls­ning­en, kor­set, Guds karak­tär och tilli­ten till honom har i många moder­na sång­er allt­mer tömts på bib­liskt inne­håll. Gud kan till exem­pel beskri­vas som: ”… det­ta något som kal­lar på dig” (Sv Psalm 827 – Se hur gudsvin­den bär, min fetstil).

Orsa­ker­na till den­na utveck­ling kan vara många, men jag ser åtminsto­ne två: vi har miss­upp­fat­tat vad sann ödmjuk­het inne­bär och vad vi i själ­va ver­ket bor­de tviv­la på.

Vad sann ödmjuk­het innebär

Vi har lik­ställt tyd­lig­het med hög­mod och osä­ker­het med ödmjuk­het. En per­son som ald­rig sät­ter ner foten, som för­sö­ker hål­la med alla och und­vi­ker att vara allt för tyd­lig, betrak­tas lätt som ödmjuk. Men bakom den­na osä­ker­het kan det lika gär­na döl­ja sig en feg­het – en ovil­ja att vara tyd­lig med san­ning­en av räds­la för att stö­ta sig med and­ra. Många gång­er bott­nar det i en öns­kan att bli omtyckt och accep­te­rad. Då drivs vi av män­ni­sko­fruk­tan sna­ra­re än Guds­fruk­tan, av kär­le­ken till oss själ­va sna­ra­re än kär­le­ken till Gud och and­ra människor.

Vi tän­ker lätt att vi gör något fel och mås­te änd­ra våra åsik­ter om någon blir led­sen eller tar anstöt av det vi säger. Natur­ligt­vis kan vi vara tyd­li­ga på fel sätt, men det bety­der inte att tyd­lig­het i sig är fel – även när den väc­ker anstöt. Bibeln säger gång på gång att vi ska räk­na med att san­ning­en kom­mer att väc­ka mot­stånd. Och ing­en­stans blir det tyd­li­ga­re än i Jesus Kristus – han som är San­ning­en och full­kom­ligt ödmjuk, men ändå för­kas­tad, hånad, för­ned­rad och korsfäst.

Vad vi bor­de tviv­la på

I den inle­dan­de ver­sen lik­nar Jakob den män­ni­ska som tviv­lar på Gud vid havets våg – osta­dig, kas­tad hit och dit. Alla som har befun­nit sig på ett stor­migt hav vet vad det inne­bär och var det kan slu­ta. Jakob vill istäl­let att vi ska stå den fas­ta och sta­di­ga klip­pan mitt i alla stor­mar — och den klip­pan är tron på Gud. Mot­sat­sen till tvi­vel är för­trös­tan och tillit, grun­dad i vem Gud är. Genom hela Bibelns berät­tel­se ser vi att Gud upp­fyl­ler sina löf­ten. Han har visat sig tro­fast, han har visat att han hål­ler att lita på – att han är urber­get som ald­rig rubbas.

I Mat­teus 14:28–33 läser vi om hur Petrus går på vatt­net för att möta Jesus:

”Men när han såg hur stark vin­den var, blev han rädd. Han bör­ja­de sjunka.” 

Jesus gri­per tag i honom och sa: ”Så lite tro du har! Var­för tviv­la­de du?”. 

När Petrus fäs­te blic­ken på vågor­na bör­ja­de han sjun­ka. Han blev som havets våg, dri­ven och pis­kad av vin­den. På sam­ma sätt blir vi vack­lan­de när vi för­trös­tar på vår egen för­må­ga, på det syn­li­ga eller på värl­dens sätt att tän­ka och vär­de­ra. Men när vi fäs­ter blic­ken på Gud, påminns om hans ord och hål­ler fast vid det, då väx­er vår tro och våra föt­ter ställs på klippan.

Den eng­els­ke för­fat­ta­ren G.K. Ches­ter­ton beskrev träff­sä­kert i bör­jan av 1900-talet hur tviv­let hade för­flyt­tats från oss själ­va till Gud, när det egent­li­gen bor­de vara tvärtom. Vi bor­de tviv­la på oss själ­va och vår egen för­må­ga, men inte på Gud. Tron är där­e­mot ing­et vi äger i oss själ­va – den föds när vi erfar att Gud är tro­fast. Vi bor­de tviv­la på oss själ­va, inte på Gud. Men än mer bor­de vi låta tviv­let på oss själ­va leda till ett ännu stör­re bero­en­de av Gud. Vårt tvi­vel bor­de få oss att be som pap­pan i Mar­kus 9: 

”Jag tror. Hjälp min otro!”