När vi vän­ta­de Zion fick vi se det förs­ta ult­ralju­det redan efter bara någ­ra vec­kor. Det var oer­hört fasci­ne­ran­de att han, som var så liten och osyn­lig för blot­ta ögat, ändå väx­te och att hans hjär­ta redan hade bör­jat slå. Sedan följ­de vi hur han steg för steg utveck­la­des – först osyn­ligt, sedan allt mer påtag­ligt, tills han efter nio måna­der kom ut i världen.

På ett lik­nan­de sätt ger Jakob oss i den här tex­ten ett ult­raljud, en bild av vad som pågår i vår själ. Han avslö­jar var­i­från våra syn­di­ga hand­ling­ar kom­mer och hur de utveck­las, från förs­ta bör­jan till full­bor­dad synd. Hans ord hjäl­per oss att för­stå både syn­dens ursprung och hur vi kan bekäm­pa den.

Vi ten­de­rar att foku­se­ra på synd först när den blir syn­lig i ord eller hand­ling. Där­för hand­lar många mänsk­li­ga för­sök att han­te­ra syn­den om att anting­en för­sö­ka tyg­la eller att döl­ja den. Men alla såda­na för­sök är frukt­lö­sa och utmat­tan­de eftersom syn­dens rot sit­ter betyd­ligt dju­pa­re än så. Alla syn­di­ga hand­ling­ar har sitt ursprung i ett miss­rik­tat begär – en läng­tan, ett sug eller en åtrå efter det för­bjud­na, något som stri­der mot Guds ord. Våra begär drar oss och loc­kar oss att göra det som är fel.

Begä­ret är, så att säga, syn­den på “embryo-nivå” – osyn­lig för blot­ta ögat och där­för lätt att igno­re­ra. Men om vi inte gör något åt det, för­kla­rar Jakob, kom­mer det ofrån­kom­li­gen att växa och till slut föda synd. Om vi sedan inte vän­der om från syn­den, leder den i sin tur till både and­lig och evig död.

Jakob ger oss den­na inblick i vår själ för att vi inte ska bedra oss själ­va. Han vill inte att vi ska lura oss att begä­ren är ofar­li­ga eller att vi bara kan strun­ta i dem. Om vi inte gör något år dem redan på “embryo-nivå”, kom­mer de att växa sig star­ka­re och bli betyd­ligt svå­ra­re att han­te­ra – och tro­li­gen leda till kon­kret hand­ling. Han vill att vi så tidigt som möj­ligt ska bekäm­pa syn­den och ta den på allvar. 

Hur bekäm­par vi då begären?

En sak är säker: ren vil­je­kraft räc­ker inte (se Rom 7:14–25; 8:5–8). Vi behö­ver något betyd­ligt kraft­ful­la­re – vi behö­ver den heli­ge Andes kraft. Det är genom Anden, som upp­väck­te Jesus från de döda, som vi kan döda syn­dens gär­ning­ar (Rom 8:11–13). Vi behö­ver Guds nåd som ”… fost­rar oss att säga nej till ogud­ak­tig­het och världs­li­ga begär och i stäl­let leva anstän­digt, rätt­fär­digt och gud­fruk­tigt” (Tit 2:11–12). Vi behö­ver att Kristi liv blir allt mer verk­samt i oss (Gal 2:19–21). Kort sagt: vi behö­ver Guds kraft för verk­lig för­vand­ling och helgelse.

När begä­ren drar i oss, ska vi inte strun­ta i dem utan bekän­na dem inför Gud, över­läm­na dem till honom och be om hans kraft till för­vand­ling. Men vi behö­ver ock­så leda våra begär till Gud. Vi behö­ver låta våra hjär­tan mät­tas av honom och hans god­het (Ps 103:5; 107:9; 145:16; Joh 4:13–15; 6:35). Våra begär efter det Gud för­bju­der upp­står näm­li­gen all­tid ur en brist – en fel­ak­tig före­ställ­ning om att något annat än Gud kan ge oss bestå­en­de och djup­gå­en­de gläd­je. Mönst­ret har varit det­sam­ma sedan syn­da­fal­let i Edens lust­gård. Begä­ren inom oss och djä­vu­lens lögn­er vill få oss att tro att något annat än Gud ska göra oss lyckliga.

Vi kom­mer ald­rig bli helt befri­a­de från begä­ren i det­ta liv. Vi kom­mer att käm­pa med dem, men vi behö­ver göra det i den kraft Gud för­ser oss med. Och får ald­rig glöm­ma att det finns över­flö­dan­de nåd för den som fal­ler men vän­der om.