För­ra vec­kan såg vi att Jakob lik­na­de Guds ord vid en spe­gel, där vi både får syn på vår synd och vårt behov av fräls­ning, men ock­så på vår Fräl­sa­re. Nu beskri­ver Jakob ett annat sätt att få syn på oss själ­va, om vi är Ordets höra­re men ock­så dess göra­re. Han ger oss tre områ­den där vår tro blir syn­lig: “… tyg­la tung­an … ta hand om för­äld­ra­lö­sa och änkor … hål­la sig obe­smit­tad av värl­den.” Jakob säger helt enkelt att ditt liv vitt­nar om din tro är sann eller inte. Det syns på hur du hand­lar och hur du använ­der dina ord. Eller, annorlun­da uttryckt: det spe­lar mind­re roll om du beter dig på ett visst sätt i kyr­kan och använ­der from­ma ord, om du i and­ra sam­man­hang för­ne­kar sam­ma bekän­nel­se genom ditt liv, dina hand­ling­ar och dina ord. Då är vår guds­tjänst ingen­ting värd.

Många gång­er är vi omed­vet­na om vad som fak­tiskt kom­mer ut ur vår mun. Där­för kan det vara bra att stan­na upp då och då och frå­ga oss själ­va: “Hur har jag använt mina ord idag?” Hur talar jag till min man eller hust­ru, mina barn, arbets­kam­ra­ter, lära­ren eller klass­kam­ra­ter­na? Hur talar jag till den som bemö­ter mig illa, irri­te­rar mig eller hand­lar fel mot mig? Tyc­ker jag att jag har rätt att uttryc­ka mig vasst då? Häng­er jag på en opas­san­de jar­gong i kaf­fe­rum­met eller bland vänner?

Men det hand­lar inte bara om vad vi säger, utan ock­så hur vi säger det. Vi kanske inte använ­der ett olämp­ligt språk, men vi spri­der ändå bit­ter­het, irri­ta­tion, kla­gan, kär­leks­lös­het och lik­nan­de genom sät­tet vi säger saker på. Kanske använ­der vi orden för att upp­hö­ja oss själ­va och tryc­ka ner and­ra, även om det inte är uppen­bart eller tyd­ligt i själ­va ord­va­let. Men moti­vet finns ändå där i hjärtat.

När vi bör­jar fun­de­ra i des­sa banor inser vi snart vil­ken utma­ning det­ta är, hur ore­flek­te­ra­de vi många gång­er är kring det­ta och hur ofta vi använ­der våra ord på ett fel­ak­tigt sätt. Vi ska tjä­na och ära Gud med hela våra liv, och det inklu­de­rar våra ord. Vi ska “tyg­la tung­an”, och sam­ti­digt för­kla­rar Jakob sena­re i bre­vet att det­ta är något vi omöj­li­gen kan kla­ra själva:

”Men tung­an kan ing­en män­ni­ska täm­ja, den är osty­rig och ond och full av död­ligt gift. Med den väl­sig­nar vi Her­ren och Fadern, och med den för­ban­nar vi män­ni­skor som är ska­pa­de till Guds avbild.” (Jak 3:8–9). 

Där­för behö­ver vi stän­digt reflek­te­ra över hur vi använ­der våra ord. När vi inser att vi har talat på fel sätt ska vi bekän­na vår synd inför både Gud och män­ni­skor. Sam­ti­digt behö­ver vi be till Gud om för­änd­ring – han som är den ende som verk­li­gen kan hjäl­pa oss i det­ta, som kan för­vand­la både våra hjär­tan och tyg­la vår tunga. Det hopp­ful­la och trös­te­ri­ka är att han både vill och kan göra det om vi ber honom om det.

Vi kan åter­kom­man­de be med orden från Psaltaren:

”HER­RE, sätt en vakt för min mun, beva­ka mina läp­pars dörr.” (Ps 141:3)

“Låt min muns ord och mitt hjär­tas tan­kar beha­ga dig. HER­RE, min klip­pa och åter­lö­sa­re.” (Ps 19:15)