Vi män­ni­skor är ofta snab­ba med att bedö­ma and­ra uti­från deras ytt­re. Sam­ti­digt tror jag att de fles­ta av oss instink­tivt tän­ker att vi inte är så för­doms­ful­la eller dömer efter ytan. Men även om det inte sker lika uppen­bart som i exemp­let i Jakobs­bre­vet kapi­tel 2, är det­ta ett pro­blem vi alla brot­tas med. Vi bemö­ter en väl­klädd och väl­luk­tan­de per­son annorlun­da än en som är smut­sig och luk­tar illa, både med­ve­tet och omed­ve­tet. Jakob är tyd­lig med att så får det inte vara i Guds för­sam­ling. Vi ska inte vara par­tis­ka eller favo­ri­se­ra någon på grund av ställ­ning eller status.

Det exem­pel Jakob ger hand­lar om när det på vår sön­dags­guds­tjänst “kom­mer in en man med guld­ring på fing­ret och fina klä­der, och sam­ti­digt en fat­tig man i smut­si­ga klä­der” (Jak 2:2). Den rike ges en bra plats medan den fat­ti­ge får en säm­re. Jakob talar natur­ligt­vis inte enbart om plat­ser i en kyr­ko­lo­kal, utan om ett bete­en­de där vi behand­lar män­ni­skor oli­ka bero­en­de på deras sta­tus. Han visar på det otänk­ba­ra i ett sådant hand­lan­de, eftersom “Gud har utvalt dem som är fat­ti­ga i den här värl­den till att bli rika i tron” (Jak 2:5). Att favo­ri­se­ra män­ni­skor är inte bara fel – det är synd och ett brott mot Guds lag (Jak 2:9).

När vi gör skill­nad på män­ni­skor sät­ter vi oss dess­utom över Gud, som har ska­pat alla till sin avbild. Gud är ald­rig par­tisk (Rom 2:11) och ser inte till det ytt­re (Gal 2:6). Det­ta blir sär­skilt tyd­ligt i evan­ge­li­er­na, där vi ser hur Jesus gång på gång söker upp de utstöt­ta, fat­ti­ga och behö­van­de – och hur de även dras till honom. Vi är kal­la­de att föl­ja i Jesu fot­spår, och det­ta bor­de kän­ne­teck­na både våra liv och våra församlingar.

På Gol­ga­ta kors rev Jesus ner alla skil­je­mu­rar mel­lan män­ni­skor och döda­de all fiend­skap, för att alla som tror på honom ska bli en enda kropp (Ef 2:14–18). I ett sam­häl­le som var betyd­ligt mer hie­rar­kiskt än vårt, där upp­del­ning­en mel­lan män­ni­skor gick djupt och fick sto­ra kon­se­kven­ser, skri­ver Pau­lus någ­ra full­stän­digt revo­lu­tio­ne­ran­de ord: “Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvin­na. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28). I för­sam­ling­en utra­de­ras alla såda­na ytt­re upp­del­ning­ar och statussymboler. 

När Pau­lus skri­ver till de krist­na i Korint påmin­ner han dem om att inte många av dem var visa, mäk­ti­ga eller för­nä­ma när Gud kal­la­de dem. Men Gud val­de med­ve­tet det som i värl­dens ögon var svagt, obe­tyd­ligt och för­ak­tat, för att för­öd­mju­ka värl­dens tan­ke­sätt som upp­hö­jer styr­ka, sta­tus och ställ­ning. Och han gjor­de det­ta för att ing­en män­ni­ska skul­le kun­na beröm­ma sig av något annat än Her­ren (1 Kor 1:26–31). Ing­en män­ni­ska kan peka på något i sitt liv, sina för­må­gor, kun­ska­per eller gär­ning­ar och säga: “Här är anled­ning­en till att Gud utval­de mig.” Nej, orsa­ken till att Gud utval­de oss har ingen­ting med oss att göra, utan enbart med honom. Han är kär­lek, och han väl­jer att äls­ka en värld i upp­ror mot honom och ger liv, anda och allt till alla män­ni­skor. Hans kär­lek blir all­ra tyd­li­gast i Jesu för­so­nings­död i vårt stäl­le. När vi fort­fa­ran­de var hans fien­der, dog han för att för­so­na oss med Gud.

Vid kor­set mås­te all själ­visk­het och par­tisk­het dö. För vid kor­set kan vi endast stå tom­hän­ta, utan någon egen beröm­mel­se. Där fin­ner vi även käl­lan, motorn och kraf­ten att inte behand­la män­ni­skor efter deras ytt­re eller ens efter vad vi tyc­ker att de för­tjä­nar. Där fin­ner vi kraf­ten att äls­ka våra fien­der, de som inte ger oss någon anled­ning att äls­ka dem. För det var pre­cis så Jesus behand­la­de oss.

Den som har fått se och stän­digt för­vand­las av den oer­hör­da kär­lek Jesus visa­de på kor­set och den över­flö­dan­de nåd han stän­digt skän­ker oss, kom­mer ofrån­kom­li­gen att växa i barm­här­tig­het, nåd, gene­ro­si­tet, med­li­dan­de och kär­lek till and­ra. Och till Guds över­flö­dan­de nåd mot oss behö­ver vi åter­vän­da när vi fres­tas att behand­la män­ni­skor oli­ka. I Guds nåd finns kraf­ten att äls­ka såsom han först äls­kat oss.