Jag vet inte hur det är med dig, men jag har då inte sett någ­ra ste­nar som lever. Istäl­let är det rakt mot­satt, ste­nar är ju ytterst döda och liv­lö­sa ting. Men det finns någ­ra vik­ti­ga anled­ning­ar till var­för Petrus talar om de tro­en­de och för­sam­ling­en just som levan­de ste­nar, vi åter­kom­mer strax till detta.

I 1 Kung­a­bo­ken, kapi­tel 6, kan vi läsa om hur kung Salo­mo byg­ger temp­let i Jeru­sa­lem. Det är verk­li­gen en stor­sla­gen bygg­nad med det finas­te mate­ri­al­va­let, vac­ker utsmyck­ning och där allt inne i temp­let var över­dra­get med guld. När Her­rens ark förs in i det fär­dig­bygg­da temp­let upp­fyl­ler Guds här­lig­het hela huset och Guds egen när­va­ro tar där­ef­ter sin boning i det inners­ta rum­met (1 Kung 8:1‑ff). När drott­ning­en av Saba (nuva­ran­de Eti­o­pi­en) kom­mer på besök till Salo­mo och får bl.a. se tem­pel­bygg­na­den blir hon ”utom sig av för­und­ran” (10:4) och lov­pri­sar Isra­els Gud (10:9). Temp­let var stor­sla­get byggt där­för att män­ni­skor skul­le se bygg­na­den och för­stå att Isra­els Gud var än mer stor­sla­gen. Temp­let var cent­rum för hela den judis­ka tron, mötes­plat­sen för Gud och män­ni­skan. Det var där­för hund­ra­tu­sen­tals pil­gri­mer res­te till Jeru­sa­lem under de judis­ka högtiderna.

Sena­re jäm­na­des både Jeru­sa­lem och temp­let med mar­ken, när Baby­lo­ni­er­na intog sta­den och för­de bort det judis­ka fol­ket i fång­en­skap. Temp­let bygg­des vis­ser­li­gen upp på nytt efter den 70-åri­ga fång­en­ska­pen, men pro­fe­ter­na i Gam­la Tes­ta­men­tet tala­de om den tid då Gud skul­le åter­upp­byg­ga det san­na temp­let. Så kom­mer Jesus och för­kla­rar att det är Han som är Guds san­na temp­let genom den fräls­ning han full­bor­dar genom sin död och upp­stån­del­se (ex. Joh 2:19–22).

I lju­set av det­ta för­står vi kanske mer vad Petrus talar om i tex­ten ovan, och fram­för allt för­står vi det häp­nads­väc­kan­de och oer­hör­da han fak­tiskt säger. Petrus för­kla­rar att de tro­en­de är levan­de ste­nar och att det är den levan­de ste­nen, Jesus Kristus, som är den som byg­ger upp Guds san­na tem­pel. Det­ta and­li­ga hus är den krist­na för­sam­ling­en. Petrus för­kla­rar att Jesus är hörn­ste­nen, allt­så den sten som mås­te vara i grun­den och bäran­de för hela byg­get, annars blir allt annat snett och fel.Salo­mos tem­pel var allt­så en fysisk bygg­nad på en plats, byggd av ”döda ste­nar”, där den levan­de Gudens när­va­ro vila­de. Det tem­pel Jesus byg­ger är istäl­let en and­lig bygg­nad som finns över­allt där de tro­en­de sam­las och på den plats vilar den levan­de Gudens när­va­ro, ett tem­pel byggt med män­ni­skor istäl­let för med ste­nar. Salo­mos tem­pel var stor­sla­get och vac­kert, men det Petrus (och NT:s för­fat­ta­re) säger är att den krist­na för­sam­ling­en är oänd­ligt myc­ket mer stor­sla­gen och vac­ker. Inte för att vi som tro­en­de är vack­ra i oss själ­va utan där­för att när vi sam­las — var vi än sam­las och hur många vi än sam­las — är den levan­de Guden mitt ibland oss.

Petrus skrev det­ta till män­ni­skor som lev­de under för­tryck i det romers­ka riket, som inte hade hög sta­tus, som var få och som fick lida för sin tro. Des­sa tro­en­de kanske sam­la­des till guds­tjänst knappt tio per­so­ner i någons hus, de kanske kän­des sig som de ensam­mas­te i värl­den och kanske fun­de­ra­de de på om det ens var värt att fort­sät­ta. Ur män­ni­skors per­spek­tiv såg den­na guds­tjänst oer­hört obe­tyd­lig ut, men ur Guds per­spek­tiv var den något stör­re och vack­ra­re än Salo­mos tem­pel. Att vara för­sam­ling och sam­las till guds­tjänst är verk­li­gen inte en liten eller obe­tyd­lig sak, det är något oer­hört vac­kert, stort och livsvik­tigt. Petrus vill upp­munt­ra och upp­ma­na oss att se på vår för­sam­ling och våra guds­tjäns­ter på det­ta sätt.

Stenar­na i en fysisk bygg­nad behö­ver stå på en sta­dig grund, de behö­ver for­mas efter varand­ra, de är bero­en­de av och bär upp varand­ra. När Petrus här talar om levan­de ste­nar vill han att vi skall se att sam­ma sak gäl­ler i Guds för­sam­lings­byg­ge. Vi behö­ver stå på den sta­di­ga grun­den Jesus Kristus, vi behö­ver for­mas av Honom men ock­så av varand­ra, vi är — och behö­ver bli än mer — bero­en­de av varand­ra och vi behö­ver bära varand­ra. Det­ta säger oss ock­så hur vi omöj­li­gen kan vara tro­en­de på egen hand, de levan­de ste­nar­na är levan­de just där­för att de hör till bygget.

Till sist: Att ste­nar­na är levan­de säger oss även att det är ett pågåen­de byg­ge. Vi som enskil­da tro­en­de och som för­sam­ling­ar blir ald­rig fär­di­ga, vi behö­ver stän­digt hel­gas, for­mas och byg­gas upp av Jesus Kristus. Byg­get blir fär­digt först i den nya him­len och jor­den då Gud slut­gil­tigt och full­kom­ligt kom­mer ner för att bo hos sitt folk (Upp 21:1–4; 22–25).