”Jag har min tro på Jesus men kän­ner inte att jag behö­ver vara med i en för­sam­ling”. Inte helt ovan­ligt att män­ni­skor uttryc­ker sig unge­fär så här. Bakom des­sa ord döl­jer sig före­ställ­ning­en om att det går att skil­ja en fräl­san­de tro på Jesus Kristus från att vara en del av en för­sam­lings­ge­men­skap. En sådan syn är helt främ­man­de för Nya Tes­ta­men­tets för­fat­ta­re. Tron på Jesus inne­bär att du till­hör Guds för­sam­ling, och där­för per auto­ma­tik söker dig till en lokal för­sam­lings­ge­men­skap. Av den enk­la anled­ning­en att du omöj­li­gen kla­rar dig utan att dela livet till­sam­mans med dina brö­der och syst­rar i tron. Lite till­spet­sat, att säga sig vara tro­en­de utan att behö­va en regel­bun­den för­sam­lings­ge­men­skap, är lika otänk­bart som att säga att man är män­ni­ska och kla­rar sig utan syre.

Under någ­ra vec­kor fram­ö­ver kom­mer jag att berö­ra någ­ra oli­ka beskriv­ning­ar av för­sam­ling­en som vi möter i Nya Tes­ta­men­tet. Alla bil­der under­stry­ker hur bero­en­de du och jag som tro­en­de är av en för­sam­lings­ge­men­skap. Den bild av för­sam­ling­en vi inle­der med är den som Pau­lus använ­der i tex­ten ovan (och i Rom 12:4–5; Ef 1:22–23; 4:11–16), där han lik­nar för­sam­ling­en vid en kropp.

När vi läser Förs­ta Korin­ti­er­bre­vet fram­trä­der bil­den av en för­sam­ling som hade pro­blem med splitt­ring (1:10-ff) och stri­dig­he­ter. Såpass att Pau­lus fak­tiskt säger att det vore bätt­re att de inte ens sam­la­des till guds­tjänst och natt­vards­fi­ran­de (11:17-ff). De and­li­ga gåvor­na och tjäns­ter­na miss­bru­ka­des för ego­is­tis­ka syf­ten sna­ra­re än till att byg­ga upp för­sam­lings­ge­men­ska­pen (kap 11–13). Där­för påmin­ner Pau­lus dem om att de till­sam­mans är en enda kropp. Att de är oli­ka som män­ni­skor, med oli­ka gåvor, funk­tio­ner och upp­gif­ter, men att de i sina olik­he­ter är full­kom­ligt bero­en­de av varand­ra. Lika lite som en hand kla­rar sig utan ett öga för att fun­ge­ra fullt ut, kla­rar sig var­je enskild tro­en­de omöj­li­gen utan sina sys­kon i tron. De enskil­da behö­ver för­sam­ling­en, och för­sam­ling­en behö­ver de enskilda.

Pau­lus lyf­ter två pro­blem, två sidor av sam­ma mynt, som finns hos var­je tro­en­de. Det ena är miss­mo­det (11:15–19) som säger: ”för­sam­ling­en behö­ver inte mig, jag kan ingen­ting till­fö­ra något eftersom jag inte är som ’den där per­so­nen, med de där gåvor­na eller per­son­lig­he­ten’”. Det and­ra pro­ble­met är är hög­mo­det (11:20–26), som säger: ”jag behö­ver inte de and­ra i för­sam­ling­en utan jag kla­rar mig själv.” Båda hög­mo­det och miss­mo­det är syn­der som vi behö­ver vän­da om ifrån och inse hur bero­en­de vi är av varand­ra. Gud har avsikt­ligt gjort oss otill­räck­li­ga på en oli­ka mängd områ­den, han har gett oss oli­ka gåvor och funk­tio­ner med syf­tet att för­dju­pa beho­vet av varand­ra inom församlingen.

För att ta tre helt oli­ka exem­pel. Du kanske inte är någon bok­mal och läser inte din Bibeln så myc­ket som du öns­kar eller så gör du det. Du kanske inte har den soci­a­la för­må­gan och är så bra på att tjä­na and­ra män­ni­skor eller så är du det. Du kanske är väl­digt hän­dig och duk­tigt på att göra prak­tis­ka saker eller så är du inte det. Var du än befin­ner dig på des­sa områ­den är ris­ken över­häng­an­de att ham­na i anting­en hög­mo­det eller miss­mo­det. Miss­mo­det; att du ser på någon i för­sam­ling­en som är duk­tig på ett områ­de där du inte är det, och du blir anting­en avund­sjuk eller ser ner på dig själv. Hög­mo­det; att du är duk­tig på ett områ­de och ser ner på and­ra som inte är det och tyc­ker att de bor­de vara lite mer som du. Vägen ut från des­sa fall­gro­par, är istäl­let att se varand­ra som Guds gåvor till varann, inte som hot eller som orsak till jäm­fö­rel­se. Att Gud skänkt oss varand­ra, för att den som kun­nig i Bibeln, bra på att tjä­na eller hän­dig skall väl­sig­na de and­ra för att bli bätt­re på des­sa områ­den. Där­för bor­de vi istäl­let gläd­ja oss när vi ser någon annans styr­kor och tän­ka; ”Tack Gud för att du gett mig den­na per­so­nen så att hon/han kan hjäl­pa mig att växa på det­ta områ­de”. Och vi bör tän­ka om våra egna gåvor, till­gång­ar och för­må­gor; ”Gud, hjälp mig att inse att du endast av nåd skänkt mig allt jag har. Her­re, hjälp mig att vara en väl­sig­nel­se med det­ta till mina brö­der och systrar.”