Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.
Matteus 5:14–16
Det var först när jag flyttade till Tjörn — för drygt 10 år sedan — som jag slogs av hur fullmånen verkligen lyser upp den mörka natten. Jag hade naturligtvis varit ute i naturen en månklar natt dessförinnan, scout som jag var under uppväxten. Det var nog bara först nu som jag verkligen lade märket till det, en lyskraft som månen inte har i sig själv utan som endast har genom att reflektera solens ljus.
I texten ovan förklarar Jesus för sina lärjungar att församlingen är världens ljus, en stad på ett berg som lyser så att alla kan se och som inte kan döljas. Varje troende är ett ljus som tillsammans med de andra i församlingen är ett gemensamt ljus likt fönstren och husen i en stad som tillsammans lyser upp den mörka natten.
Jesus ger inte detta som en uppgift till församlingen att klara av på egen hand. Han säger inte; ”Lägg nu ner all energi och möda på att vara goda människor så att ni lyser upp en ond och mörk värld.” När vi uppfattar Jesu ord på det här viset kommer vi att tyngas ner av otillräckligheten, att vi aldrig lyser tillräckligt mycket, och vi kommer dessutom försöka dölja det i våra liv som inte är så ljust (som tvärtom faktiskt kan bli ett vittnesbörd till världen om Guds oerhörda nåd).
I Johannes 8:12 kan vi läsa hur Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Det ljus som Jesus talar om är alltså inget människan äger själv eller kan producera i sig själv. Lika omöjligt som det är för månen att lysa av sig själv är det för församlingen att göra det. Utan solen lyser inte månen, utan Jesus Kristus lyser inte församlingen. Församlingen återspeglar nämligen enbart ljuset från Kristus som är världens ljus, vars strålar är oändligt mycket starkare än solens. Detta blir tydligt i vers 16: ”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna”. Alltså, tillåt ljuset från Jesus att ständigt lysa på era liv så att ni förvandlas till Jesu likhet och därför återger ljuset från honom. Helt enkelt, om vi ständigt lever nära och får formas av Jesus Kristus — genom Guds Ord och bönen — kommer vi per automatik återspegla ljuset från honom.
Lägg även märke till att de troende inte kan slå sig för bröstet som om deras goda gärningar kom från dem själva. Nej, när människorna ser församlingen ljus läser vi i slutet av vers 16, att de endast prisar Gud i himlen. Just därför enbart Gud är upphovet till alla goda gärningar i en troendes liv och i församlingen (Fil 2:13; se även 1 Pet 2:11–12).
Församlingens ljus är alltså de goda gärningar som Jesus Kristus gör genom oss, vilket innebär dels det förvandlade liv som frälsningen och pånyttfödelsen ger, och dels det budskap vi förkunnar; ”… ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet — han som är Guds avbild” (2 Kor 4:4). I inledningen av Bergpredikan — som vår text är en del av — finner vi Saligprisningarna som ger oss en tydlig bild av verkligheten i detta förvandlade liv — det totala beroende av Guds nåd och rättfärdighet, en sorg över sin synd, ödmjukhet, barmhärtighet, renhet, fridsskapande osv (Matt 5:3–11). Till detta kan läggas Andens frukter i Galaterbrevet 5:22–23: ”… kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.” Detta är vårt ljus, evangeliet om Jesus Kristus som vi förkunnar och våra liv som vittnar om att evangeliet har fått förvandla oss till Hans likhet.
Låt oss be att Jesus Kristus än mer skulle få lysa på våra liv och församlingar för att förvandla oss och helga oss till sin likhet. Låt oss be att våra liv och församlingar än mer blir till en stad som inte kan döljas, att vi genom våra ord och handlingar får leda människor i en mörk värld hem till frälsningen hos Jesus Kristus.