Därefter gick Mose och Aron till farao och sade:
“Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk,
så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!”2 Moseboken 5:1
Vad är det första vi som församlingar måste prioritera och aldrig får försumma?
Gudstjänsten. Den bibliska historien lär oss att gudstjänstfirandet alltid varit i centrum för Guds folk.
I texten ovan läser vi om när Mose och Aron går till Farao med budskapet att han måste släppa Israels folk för att de skall hålla högtid åt Gud. Annorlunda uttryckt: ”Gud vill befria Israels folk från Egyptens slaveri, Gud skall bli deras Gud och de skall bli hans folk, med syftet att fira gudstjänst till Guds ära.” Under åren av slaveri arbetade folket alla veckans dagar och kunde därför inte fira gudstjänst. Men när Gud befriar dem avskiljer han en dag i veckan till gudstjänst, sabbaten. Guds räddning och gudstjänsten hör ihop. Det är Guds frälsning som leder till och är orsaken till gudstjänstfirandet, den frälsta människan vill tillsammans med andra ära Gud och uttrycka sin tacksamheten över hans räddning. Det ser vi sedan när Israels folk slutgiltigt befrias i vandringen genom Röda havet och direkt därpå tillsammans brister ut i lovsång till Guds ära över Guds frälsning (2 Mos 15).
Ordet för församling i Nya Testamentet — ekklesia (samma ord används om Israels folk i GT) — betyder ordagrant de ”ut-kallade” eller ”de som är kallade ut ur…”. Precis som Israels folk befriades ut ur Egyptens slaveri för att fira gudstjänst, är du och jag som kristna kallade ut ur världen och frälsta genom Jesus Kristus för att vara Guds eget folk med syftet att fira gudstjänst. I Lukas 4:16 kan vi läsa om hur Jesus gick till synagogan på sabbaten; ”som han brukade”. Den tidiga församlingen behöll samma rytm även om gudstjänsten istället firades på söndagen, eftersom Jesus uppstod på den dagen (Apg 20:7). Ja, under den första tiden samlades faktiskt de troende varje dag till bön i hemmen och templet (Apg 2:42–47).
Bibeln beskriver att gudstjänsten är själva livsnerven både för oss som enskilda och för församlingen som helhet, utan den kan vi omöjligen överleva i tron, lika lite som en människa klarar sig utan att andas. Lyssna till Hebreerbrevet:
“Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.
Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana,
utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.”
(Heb 10:24–25)
Hebreerbrevets författare är övertygad om att evangeliets hissnade sanningar — som han förklarat fram tills nu — förverkligas när församlingen vecka efter vecka samlas till gudstjänst. Det är endast så vi ständigt kan påminnas själva — och påminna varandra — om frälsningens underbara verklighet, och det är endast så vi kan ”uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.” Genom att vi fysiskt möts återkommande till gudstjänst. Den troende klarar sig omöjligen på egen hand utan behöver sina syskon i tron, för att orka kämpa trons goda kamp och uthålligt löpa loppet fram tills Herren kommer tillbaka eller hämtar oss hem.
Våra liv är fyllda med mycket glädje och saker att vara tacksamma över, samtidigt som vi får genomgå mycket svårigheter och prövningar. När vi därför samlas till gudstjänst och påminns om evangeliets dyrbara löften händer något avgörande och omistligt. När vi ser in i varandras ögon, och vet att vi delar liknande erfarenheter, men ändå påminner varandra om sanningar likt den som följer:
”Som han var, förblir och är han, lika trofast år från år.
Både dig och bördan bär han, tills du evigt bärgad står.
Då skall sången åter tona om hans nåd och trofasthet.
Gud är trofast, Gud är trofast! Sjung det i all evighet”.