Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.
I november 2019 lovade jag Zion och Eden att vi inom kort skulle gå till badhuset i Stenungsund. Sedan kom julen emellan, därefter uteblev det på grund av min dåliga planering och handlingskraft, och i slutet av februari 2020 kom plötsligt hela corona-pandemin och badhusen stängdes under lång tid. Orsaken till att jag inte höll mitt löfte var framför allt min egen oförmåga, men även omständigheter jag omöjligen kunde styra över. Det skall tilläggas att löftet faktiskt fortfarande inte är infriat. Alla löften vi ger innehåller en sådan osäkerhet, även om vi har verkligen har förmågan, kan omständigheter hindra oss från att genomföra det vi lovat. En sådan osäkerhet finns inte överhuvudtaget i Guds löften. Om Gud lovar något är det likställt med att löftet redan är infriat, eftersom han är fullkomlig och allsmäktig och inga omständigheter kan hindra honom från att genomföra det han lovat.
När Maria förstår att hon skall föda den utlovade Messias brister hon ut i lovsången som vi har i inledningen. Genom att sända Messias visar Guds sin nåd och trofasthet mot sitt folk, att han håller allt vad han har lovat, och detta är orsaken till hennes lovsång. Redan i syndafallet (1 Mos 3:15) har vi det som ibland kallas det ”första evangeliet”, Guds första löfte om en kommande frälsare. Några kapitel senare kallar Gud på Abraham (1 Mos 12) och ger honom löftet att hans efterkommande skall bli till ett stort folk, Guds eget folk, att de skall ärva det land som Gud utlovat och att de skall bli till välsignelse för alla folk på jorden. Under de tusentals år som sedan passerar under Gamla Testamentet är frågan när Gud kommer infria sina löften, och en rad andra löften som Gud ger till sitt folk. Många trodde nog att de uppfylldes när Israels folk ärvde Kaanans land och senare upplevde sin sin storhetstid under kung David och hans son Salomo. Men efter Salomos död faller riket isär, och några hundra senare erövras dem och sänds bort i fångenskap till Babel. En rest av folket återvänder sedan till Jerusalem, men löftena till Abraham är långt ifrån uppfyllda. Fram till Jesu födelse passerar sedan drygt femhundra år, en tid då Guds folk måste ha undrat om Gud någonsin kommer att uppfylla sina löften. Det är där profeterna påminner Guds folk om att han verkligen kommer att göra det.
Det är mot denna bakgrund vi behöver förstå Marias förundran och tacksamhet. Äntligen skulle Gud uppfylla alla sina löften till sitt folk, genom Jesus Kristus som är uppfyllelsen av alla Guds löften (1 Kor 1:20). Barnet i Betlehem förkunnar de verkligt goda nyheterna att Frälsaren är kommen, han som en gång för alla kommer att ta itu med synden och ondskan genom sin offerdöd på korset, och genom tron möjliggöra för alla människor att bli en del av Guds eget folk och få ärva det utlovade himmelska landet. Barnet är även en förkunnelse om Guds trofasthet, en bekräftelse för Guds folk på att Gud aldrig lovar något som han inte håller. Att inga omständigheter eller egen oförmåga kan hindra honom från att utföra det han har lovat.
Låt oss stämma in i Marias förundran och tacksamhet över Guds nåd och trofasthet. Låt oss se på barnet i Betlehem och påminnas om att att Gud alltid håller vad han har lovat och att inget kan hindra honom från att fullborda hans plan. Varken i våra liv om vi är hans barn eller i världen som stort, Gud kommer att föra allt till sin fullbordan i himmelen. Låt det vara en tröst och uppmuntran, när du ser hopplöst på omständigheter omkring dig eller på ditt eget liv.
Låt oss sedan gensvara som Maria gjorde: ”Se, jag är Herrens tjänarinna (eller tjänare). Må det ske med mig som du har sagt.” (Luk 1:38)
