”Änt­li­gen fick jag gjort det, nu kän­ner jag mig verk­li­gen lät­tad.” Det är nog fle­ra med mig som kän­ner lika­dant när ni läm­nat Heås åter­vin­nings­cen­tral (eller lik­nan­de), och änt­li­gen fått slängt allt skräp ni bor­de gjort för länge sen. För någon vec­ka sedan upp­lev­de jag den­na befri­el­se på nytt. Efter en rejäl röj­ning i en käl­la­ren, som i vis­sa delar var över­be­lam­rad, fyll­de vi vår lil­la buss till bred­den två gång­er med allt skräp. För­u­tom ett lät­tat hjär­ta, kan man nume­ra tän­ka sig att stan­na i käl­la­ren mer än kor­ta­re stun­der. Allt det skräp vi släng­er, blir i bäs­ta fall åter­vun­net till något nytt men i värs­ta fall någon annan­stans som skräp. Där­e­mot för­svin­ner ing­et av skrä­pet helt, mer än möj­li­gen från mitt samvete.

Var­je besök på Heås är för mig en påmin­nel­se om vad Jesus full­bor­da­de på kor­set för vår skull. Det som Pau­lus beskri­ver i tex­ten ovan; ”Han har för­lå­tit oss alla över­trä­del­ser och utplå­nat skul­debre­vet som vitt­na­de mot oss med sina krav. Det tog han bort…”. Låt orden ”alla över­trä­del­ser” och ”utplå­nat skuld­bre­vet” verk­li­gen få sjun­ka in i ditt hjär­ta. För i des­sa ord lig­ger det dyr­ba­ra och under­ba­ra sanningar.

Alla över­trä­del­ser. Det säger oss att all vår synd är för­lå­ten genom tron på Jesus Kristus. Inte del­vis eller näs­tan helt, utan A‑L-L‑A över­trä­del­ser. All vår synd oav­sett hur mörk eller hemsk den är, oav­sett hur långt ner i vårt ”hjär­tas käl­la­re” vi för­sö­ker göm­ma den, oav­sett hur myc­ket vi skäms för den, genom tron på Kristus är all den­na synd för­lå­ten. Allt det vi gjort fram till idag och allt det vi kom­mer att göra fram dagen då vi möter vi Fräl­sa­re i him­len. Det, i sin tur, inne­bär att vi ald­rig behö­ver springa bort från Gud och göm­ma oss för honom med vår synd. Istäl­let, både kan vi och bör vi springa till Gud, bekän­na vår synd inför honom och läm­na den vid kor­sets fot. Pre­cis som skrä­pet i käl­la­ren inte för­svin­ner av sig själv, gör inte hel­ler syn­den det om vi inte omvän­der oss och bekän­ner den. Synd vi inte vänt om från påver­kar istäl­let vår rela­tion till oss själ­va, till and­ra och till Gud. Och pre­cis som det inte räc­ker endast med ett besök i livet på Heås, utan käl­la­ren har en för­må­ga att snart fyl­las på med skräp igen, slu­tar vi inte att syn­da den dag vi kom­mer till tro på Jesus. Där­för behö­ver vi stän­digt påmin­na oss om kor­set, vän­da om och bekän­na vår synd inför honom.

Utplå­nat skul­debre­vet. Det säger oss att all vår synd och över­trä­del­se (vårt skul­debrev) har Gud genom Jesus Kristus full­kom­ligt utplå­nat. Gud har allt­så inte över­skylt syn­den, inte gömt undan den eller bara flyt­tat bort den så att vi inte läng­re ser den. Istäl­let har Gud genom Jesus Kristus full­kom­ligt utra­de­rat den. På kor­set gör han det ing­en åter­vin­nings­cen­tral i värl­den kan göra, han tillin­tet­gör syn­den så full­kom­ligt att inte ens ett spår eller mins­ta lil­la par­ti­kel av ”skrä­pet” finns kvar. Det är som vi sjung­er i Psalm 604; ”Så helt för­lå­ter Gud”: