Då sade Herren: “Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”
Jona 4:10–11
När det blåser mycket ute är det en sak som alltid kommer upp först i tanken hos mig: min båt. Jag påminns att jag behöver gå och kolla till den så den är väl förtöjd, att den inte är vattenfylld och att allt annat står rätt till. Även på vintern när båten är på land eller under perioder då jag inte ens ägt en båt är detta första tanken vid blåsigt väder. Anledningen är ju naturligtvis att jag känner ett ansvar för båten och bryr mig om den. För det är ju så, vår oro och våra bekymmer visar på vad vi anser vara värdefullt och viktigt. Det gäller ägodelar men än mer människor. Vi oroar oss för familj och vänner därför att de betyder mycket för oss.
När Jona predikat dom över Nineve, gensvarar hela folket med en djupgående ånger och omvändelse. Men istället för att reagera med tacksamhet glädje, läser vi i kapitel 4 att Jona blir fruktansvärt arg på Gud. Orsaken är att han inte vill att Gud skall visa nåd och barmhärtighet mot folket i Nineve. Jona sätter sig därför utanför staden med förhoppningen att Gud ändå kanske skall förstöra den efter de 40 dagarna som han hade varnat om från början. På en dag låter Gud en ricinbuske växa upp för att trösta Jona i hans missmod. Men dagen därpå låter han busken vissna och sedan sänder han en brännande sol som gör Jona så totalt utmattad att han helt tappar livslusten. Då ifrågasätter Gud för andra gången om Jona har rätt att vara arg, varpå Jona svarar: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö” (Jona 4:9). Gud svarar då med orden i citatet från inledning (Jona 4:10–11), och det är också så Jona bok — något abrupt — avslutas.
I detta svar ger Gud förklaringen till varför han ena dagen gav Jona busken för att nästa dag ta den ifrån honom. Det var för att å ena sidan visa honom hans totala avsaknad av medlidande med det vilsna och förlorade folket i Nineve, å andra sidan var det för att visa på Guds stora medlidande med dem. Gud sätter fingret på att orsaken till Jonas ilska är att han bryr sig mer om en buske än om människor som går förlorade. Om Jona hade sådan omsorg ett om dött ting som han själv inte skapat, hur mycket mer omsorg har då inte Gud om människor skapade till sin avbild. Även om folkets ondska var stor, var de fortfarande Guds avbilder och älskade av honom. Deras stora ondska väckte Jonas längtan efter Guds dom, medan det hos Gud väckte en längtan efter omvändelse och frälsning för att rädda dem undan domen. Det är som Petrus skriver: ”Herren (… ) vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig” (2 Pet 3:9).
Vi är nog inte så olika Jona som vi kanske tror. Jona ville vara tyst med evangeliet därför att han inte ville att Nineve skulle få ta del av Guds nåd. Vi är många gånger också tysta med evangeliet och vad beror det egentligen på?
Är det för att vi inte tror att människor verkligen går evigt förlorade utan frälsningen genom Jesus Kristus? Är det för att vi inte tror på kraften i evangeliet och att Guds nåd totalt kan förvandla en människas liv? Att vi tror att det är vårt arbete att göra det snarare än Guds genom sitt Ord och sin Ande. Är det för att också vi har större omsorg om döda ting än om människor skapade till Guds avbild?
Hela boken slutar med ett frågetecken och vi får aldrig veta om eller hur Jona svarade på Guds fråga. Om han vände om från sin kärlekslöshet, brist på medlidande och bad Gud förvandla honom genom sin nåd. Orsaken till detta abrupta slut är därför att författaren vill ställa samma fråga till dig och mig. Om du och jag har större omsorg om döda ting än om människor som går evigt förlorade? Har jag större omsorg om att min båt inte skall sjunka än om människors eviga väl? Har du det? I sådana fall behöver vi be Gud om öppnade ögon för hans oändliga nåd och barmhärtighet, och att det i sin tur väcker en ännu större nöd som får oss att längta, ivra och arbeta för att andra skall få del av den.