I boken ”Häx­an och lejo­net” av C.S. Lewis läser vi att det i lan­det Nar­nia råder stän­dig vin­ter men ald­rig jul. Det beror på att Vita Häx­an har ocku­pe­rat lan­det. Hon har även för­vand­lat många av Nar­ni­as invå­na­re till sten­sto­der. De fyra bar­nen som kom­mer till Nar­nia för­sö­ker hit­ta alla möj­li­ga lös­ning­ar på situ­a­tio­nen, men då för­kla­rar herr Bäver: ”Ing­en av oss kan göra något, son av Adam. I syn­ner­het inte ni.” Han fort­sät­ter med att för­kla­ra att den ende som kan beseg­ra häx­an och befria lan­dets invå­na­re är Aslan — lan­dets ende san­ne konung och härs­ka­re. Ryk­tet bör­jar nu spri­das i Nar­nia att Aslan snart är på väg, att han kanske redan är där. Då invän­der ett av bar­nen: ”Men tänk om vita Häx­an för­vand­lar Aslan till sten ock­så.” Var­på herr Bäver sva­rar: ”Sig­ne dig, son av Adam, du pra­tar som du har för­stånd till”, sedan bris­ter han ut i ett gap­skratt. Han fort­sät­ter där­ef­ter: ”För­vand­la Aslan till sten! Om hon kan stå på sina egna ben och se honom i ansik­tet, så är det bra gjort och mer än jag hade vän­tat mig. Nej, nej. Han kom­mer att stäl­la allt till rät­ta… så fort ni får se honom, så kom­mer ni att förstå.”

På sam­ma sätt som Vita Häx­an ocku­pe­ra­de lan­det Nar­nia, ocku­pe­rar djä­vu­len vår värld och för­sla­var män­ni­skor under syn­den. Det är en hopp­lös situ­a­tion som vi män­ni­skor omöj­li­gen kan för­änd­ra, men det finns EN som kan det — den här värl­dens san­ne Konung och Härs­ka­re. Det är om honom som tex­ten i inled­ning­en från Sakar­ja talar om, och det är hans ankomst som tex­ter­na på förs­ta advent beskri­ver. När Jesus ödmjuk på en åsna rider in i Jeru­sa­lem och med all rät­ta hyl­las som den ende och san­ne Konung­en, Mes­si­as. Han som kom­mer för att stäl­la allt till rät­ta. Tre beskriv­ning­ar av kung­en ser vi i tex­ten från Sakarja.

Din kung kom­mer till dig

När alla värl­dens reli­gi­o­ner hand­lar om hur vi män­ni­skor skall för­sö­ka nå upp till Gud och blid­ka honom, fun­ge­rar sann kris­ten­dom rakt mot­satt. Gud steg ner och blev en män­ni­ska i Jesus Kristus för att föra oss till Gud, eftersom vi inte kun­de sti­ga upp och kom­ma till honom. Fräls­ning­en är all­tid en gåva som skänks oss och ald­rig något som vi kan förtjäna.

Han är rätt­fär­dig och segerrik

När vi läser i Sakar­ja och övri­ga Gam­la Tes­ta­men­tet ser vi hur Mes­si­as är den som bok­stav­li­gen kom­mer att stäl­la allt till rät­ta. Han kom­mer döma fol­ken i sann rätt­fär­dig­het, utro­ta onds­kan, kri­gen och skaf­fa rätt åt de fat­ti­ga och för­tryck­ta. Han kom­mer en nytt väl­de och en ny ska­pel­se befri­ad från onds­ka och synd. Ett rike som sträc­ker sig över hela jor­den. Jesus är den­ne rätt­fär­di­ge och seger­ri­ke Konung. Han har kom­mit en förs­ta gång för att full­bor­da fräls­ning­en och vi vän­tar fort­fa­ran­de på hans and­ra ankomst då vi fullt ut skall få se verk­lig­he­ten av den — i en ny him­mel och ny jord.

Han kom­mer ödmjuk 

Konung­en i Sakar­ja beskrivs som ödmjuk i att han rider på ett åsne­föl. Det står i skarp kon­trast till dåti­dens kung­ar som kom på ståt­li­ga strids­häs­tar och vann seger genom mili­tär makt. Jesus red in i Jeru­sa­lem till hyll­nings­rop som den vän­ta­de Konung­en. Men han vin­ner inte seger genom att ta sina fien­ders liv, utan genom att ge sitt eget liv för sina fien­der. Han kläds inte i en kung­akro­na utan i en tör­nek­ro­na. Hyll­nings­ro­pen byts snart ut till hån och för­akt, palm­bla­den till piskrapp. Han upp­höjs inte på en kung­a­tron utan upp­höjs på kor­set. Det är så vår Konung — Jesus Kristus — vin­ner vår fräls­ning. Vi är syn­dens sla­var och för­tjä­nar att dömas för vår synd, men Jesus Kristus kom till oss för att full­kom­ligt fräl­sa oss från både syn­dens dom och slaveri.

Det som åter­står för oss att göra är stäm­ma in i den sto­ra fröj­den och gläd­jen och väl­kom­na Jesus Kristus som vår Konung och Fräl­sa­re. Det gör vi genom att vän­da om från vår synd och helt och fullt ta emot den fräls­ning Han redan har full­bor­dat för oss. Medan vi vän­tar på den dag då Han kom­mer till­ba­ka för att bok­stav­li­gen stäl­la allt till rätta.