De fles­ta män­ni­skor äls­kar sagor om kung­ar, drott­ning­ar, prin­sar, prin­ses­sor och lyck­li­ga slut. En av orsa­ker­na är nog att vi läng­tar efter en kung och ett kung­a­ri­ke som det berät­tas om i sagor­na. Vi läng­tar efter en god och rätt­vis kung, som räd­dar sitt folk när allt hopp är ute, som över­vin­ner alla fien­der, jagar bort onds­kan och genom­för orden: ”… så lev­de de lyck­li­ga i alla sina dagar.” Men alla vi som inte lever i sagor­nas värld vet att det inte finns någ­ra såda­na kung­ar eller kung­a­ri­ken. Det finns ing­et “så lev­de de lyck­li­ga i alla sina dagar”. Eller gör det fak­tiskt det?! Har sagor­na upp­kom­mit där­för att det fak­tiskt finns ett ori­gi­nal?! Det är vad Bibeln berät­tar för oss.

I slu­tet av kapi­tel 8 i Jesa­ja beskrivs hur fol­ket befin­ner sig i en oer­hört svår och hopp­lös situ­a­tion, med kom­pakt mör­ker, ång­est och hopp­lös­het. De söker utvä­gar men hit­tar inga utan fin­ner endast mer ång­est och nöd. Det mör­ker som råder — är pre­cis som på många and­ra stäl­len i Bibeln — ett ”domens mör­ker”. Den dom som Gud var­nat för på grund av fol­kets tro­lös­het och synd, har nu kom­mit över dem. Det är Guds hård­hän­ta, men ock­så kär­leks­ful­la hand­lan­de för att väc­ka dem till omvän­del­se och tro. För att und­vi­ka det evi­ga och slut­gil­ti­ga mörk­ret. Men det tra­gis­ka är att fol­ket ändå inte vän­der om utan istäl­let söker sig till spå­män och ande­be­svär­ja­re. Fol­ket har låst in sig själv och kas­tat bort nyc­keln, de grä­ver sin grop allt djupare.

Där skul­le all­ting kun­nat slu­ta. Men Gud har inte talat fär­digt, han fort­sät­ter i kapi­tel 9: ”Men det ska inte vara natt­svart mör­ker där ång­est nu råder.” Fol­ket är utom hopp och rädd­ning, men Gud skall gri­pa in med sin fräls­ning. Han skall kom­ma med ett stort ljus till det folk som vand­rar i mör­ker och döds­skug­gans dal. Det­ta ljus är ett kung­a­barn som föds — hela värl­dens ende san­ne Kung — som kom­mer med full­kom­lig fräls­ning genom att bry­ta bör­dor­nas ok och plå­ga­rens stav (se 9:4–6).

Över 700 år sena­re för­står Saka­ri­as — Johan­nes Döpa­rens far — att Jesus Kristus är det­ta sto­ra ljus, och han lov­sjung­er med orden: ”Du ska ge hans folk kun­skap om fräls­ning­en, med för­lå­tel­se för deras syn­der. Så ska en sol­upp­gång från höj­den besö­ka oss, för att lysa över dem som sit­ter i mör­ker och döds­skug­ga och sty­ra våra föt­ter in på fri­dens väg” (Luk 1:78–79). Jesus är värl­dens ljus som ing­et mör­ker kan över­vin­na (Joh 1:4–5; 8:12).

Gång på gång i Jesa­ja ser vi att när män­ni­skor söker trygg­het och säker­het i styr­ka och mänsk­lig makt, kom­mer Guds rädd­ning i det ringa och sva­ga. Jesus är inte en kung som läg­ger på bör­dor och ok på sitt folk utan som befri­ar från dem. Han är inte en kung som kom­mit för att bli betjä­nad utan för att tjä­na. Han är inte en kung som vin­ner seger genom att döda sina fien­der utan genom att dö för sina fien­der. På kor­set bär Jesus domens mör­ker som vi för­tjä­nar och själ­va är orsa­ken till. Gud låter där sin ende äls­ka­de Son genom­li­da hel­ve­tets mör­ker i vårt stäl­le, för att vi genom tron på Honom skall kun­na vand­ra i lju­set full­kom­ligt befri­a­de — både nu och i evighet.

Jesa­ja beskri­ver Jesus som ”Frids­furs­ten” som kom­mer med ett evigt och oöver­vin­ner­ligt rike, som omfat­tar hela jor­den och där fri­den är utan slut (9:7). Här är ori­gi­na­let och upp­ho­vet till alla sagor med lyck­li­ga slut. Det som i sagor­na är för bra för att vara sant, är i Jesus Kristus både oänd­ligt bra och full­kom­ligt sant. Du och jag kan genom tron bli med­bor­ga­re i det­ta rike, som del­vis upp­fylls här på jor­den men fullt ut full­kom­nas när Jesus en dag kom­mer till­ba­ka. Då kom­mer Kung Jesus och hans folk bok­stav­li­gen leva lyck­li­ga i alla sina dagar.