”Du är mål­fo­ku­se­rad, snabb och entu­si­as­me­ran­de. Du är ini­ti­a­tiv­rik och kan ha många bol­lar i luf­ten.” Orden är häm­ta­de från förs­ta job­ban­non­sen jag hit­ta­de på Arbets­för­med­ling­ens hem­si­da. I värl­dens ögon bedöms du efter dina för­må­gor, din kun­skap och vad du kan pre­ste­ra. Du får inte ett jobb, ett betyg i sko­lan eller en plats i idrotts­la­get om du inte upp­fyl­ler kra­ven och kva­li­fi­ka­tio­ner­na. I Guds rike är det där­e­mot väl­digt annorlun­da, där väl­kom­nas du inte på egna kva­li­fi­ka­tio­ner och det som efter­frå­gas är sna­ra­re din brist än din förmåga.

I vår vers beskrivs hur Mes­si­as kom­mer för att räd­da ”brut­na strån” och ”tynan­de vekar”. Ett vass-strå använ­des som mät­stic­ka eller för att ge stött­ning i exem­pel­vis en hus­vägg. När den var böjd eller bru­ten hade man inte läng­re någon använd­ning för den. När veken — som ofta bestod av en bit lin­ne­tyg — tyna­de och bör­ja­de ryka släck­tes den och byt­tes ut. Strå­et och veken är allt­så på grän­sen till att kas­se­ras. Det räc­ker med en litet tryck för att bry­ta av eller en liten vind­pust för att släc­ka. Det är allt­så den typen av män­ni­skor som får del av Guds rike, den typen män­ni­skor som Mes­si­as kom­mer för att rädda.

Den ang­li­kans­ke teo­lo­gen Richard Sib­bes som lev­de på slu­tet av 1500-talet har skri­vit en bok uti­från den­na vers i Jesa­ja. Han för­kla­rar att brus­ten­he­ten som beskrivs är en för­kros­sel­se över syn­den, att män­ni­skor behö­ver få verk­lig insikt om sin synd. Han skriver:

Den­na brus­ten­het behö­ver ske före omvän­del­sen, att Anden får göra en väg för sig själv in i en män­niskas hjär­ta genom att alla stol­ta och hög­mo­di­ga tan­kar får böjas ner, och att män­ni­skan får en sann bild av sig själv.

När Mes­si­as 700 år efter Jesa­ja sedan anlän­der ser vi väl­digt tyd­ligt hur han kom­mit för de brut­na strå­na och tynan­de vekar­na. Jesus säger: ”Det är inte de fris­ka som behö­ver läka­re utan de sju­ka. Jag har inte kom­mit för att kal­la rätt­fär­di­ga till omvän­del­se, utan syn­da­re” (Luk 5:31–32). De hopp­lö­sa, hjälp­lö­sa, sva­ga, bräck­li­ga och utstöt­ta möter Jesus med stort med­li­dan­de och var­sam­het. Han kros­sar dem inte och släc­ker dem inte. Istäl­let kom­mer han med den störs­ta tröst en män­ni­ska kan få ta emot med orden: ”Dina syn­der är för­låt­na” (Mark 2:5, Luk 7:48). De självrätt­fär­di­ga, duk­ti­ga, hyck­lan­de, hård­hjär­ta­de och stol­ta möter Jesus där­e­mot med stör­re kon­fron­ta­tion. Men även där med goda syf­ten eftersom han vil­le föra dem till fräls­ning. Som Sib­bes skri­ver: ”…hyck­la­re behö­ver en star­ka­re över­be­vis­ning än sto­ra syn­da­re… sjuk­do­men hos den själv­säk­re syn­da­ren kom­mer inte läkas genom lju­va ord.”

Om den hög­mo­di­ge ham­nar fel när han säger ”Jag är redan så god att jag inte behö­ver någon fräls­ning”, ham­nar lik­väl den miss­mo­di­ge fel när han säger ”Jag är så usel och hopp­lös att jag är utom rädd­ning.” Båda två tror att fräls­ning­en häng­er på vad de själ­va förmår eller inte förmår. De för­sö­ker lösa syn­dens pro­blem själ­va. Men Bibelns goda nyhe­ter är att fräls­ning endast häng­er på vad Jesus redan har gjort genom sin för­so­nings­död, både för hopp­lö­sa och självrätt­fär­di­ga syn­da­re. Sib­bes igen:

Skall vår synd göra oss mod­fäll­da när Han kom enbart för syn­da­re? Är du för­kros­sad över din synd? Var vid gott mod, Han kal­lar på dig. Dölj inte dina sår, utan visa allt inför Honom. Fruk­ta ald­rig att kom­ma inför Gud när vi har en sådan Med­la­re (som Jesus Kristus) inför Gud. Han som inte bara är vår vän utan även vår bro­der och brudgum.

Tänk vil­ken tröst att Jesus inte efter­frå­gar vår styr­ka eller för­må­ga, inte vår duk­tig­het eller vad vi kan bidra med eller göra för honom. Genom sin för­so­nings­död har han redan för­sett oss med allt det vi behö­ver, för vår fräls­ning, hel­gel­se och tjänst för honom. Istäl­let efter­frå­gar han om vi vill vän­da om från vår synd, dag­li­gen ta emot nåden och kraf­ten från honom och leva i stän­digt i bero­en­de av honom. Det låter enkla­re än vad det fak­tiskt är eftersom vi genom syn­den är böj­da till att för­sö­ka kla­ra oss själ­va. Vi behö­ver inte Guds nåd bara den dag vi kom­mer till tro utan var­je dag och var­je stund. Många gång­er använ­der Gud svå­rig­he­ter och svag­het för att leda oss till­ba­ka till det­ta bero­en­de. Sib­bes till sist:

“Efter omvän­del­se behö­ver vi stän­dig bry­tas för att strå­na all­tid skall inse att de är just strån, och inte ekar. Strå­na behö­ver behö­ver des­sa slag på grund av stolt­he­ten i vår natur, så att vi lever av nåd.”