I tidi­ga­re vec­kobrev har vi sett att Jesu död och upp­stån­del­se är full­kom­ligt avgö­ran­de för den krist­na tron. Men fak­tum är att även upp­sti­gan­det till him­len är avgö­ran­de, och det är ock­så där­för den finns med i tros­be­kän­nel­sen. Nedan föl­jer någ­ra av de följ­der som Jesu him­mels­färd får.

Jesus har full­bor­dat vår frälsning

I Nya Tes­ta­men­tet kan vi vid ett fler­tal till­fäl­len läsa att Jesus nu sit­ter på Guds hög­ra sida (se ex. Apg 2:33, 7:56; Ef 1:20; 1 Pet 3:22). Att Jesus sit­ter och inte står är en liten men väl­digt vik­tig san­ning. Det har sin bak­grund i offer­tjäns­ten i Jeru­sa­lems tem­pel där präs­ter­na ald­rig kun­de sät­ta sig eftersom det pågick ett stän­digt off­ran­de för fol­kets syn­der. Det kom helt enkelt hela tiden nya syn­der som kräv­de nya offer. Det i sin tur visar på det gam­la för­bun­dets ofull­kom­li­ga lös­ning på syn­dens pro­blem. Men så för­kla­rar Hebre­er­bre­vets för­fat­ta­re att Jesus vann en ”evig åter­lös­ning” (9:12) genom att han ”fram­bu­rit sig själv som ett fel­fritt offer åt Gud” (9:14), ”(…) ett enda syn­dof­fer för alla tider, och han har satt sig på Guds hög­ra sida” (10:12). Att Jesus sit­ter på Faderns hög­ra sida är en bekräf­tel­se och påmin­nel­se om att inga tillägg behövs utan att Jesus har full­bor­dat vår fräls­ning fullt ut. Han har gjort ett per­fekt fräls­nings­verk som endast tas emot genom omvän­del­se och tro.

Jesus sän­de den Heli­ge Ande 

När Jesus steg upp till him­len sän­de han den Heli­ge Ande (2:33), och om inte upp­stig­ning­en till him­len skett hade allt­så inte Anden kom­mit. I Johan­nes läser vi fak­tiskt att Jesus säger till lär­jung­ar­na att ”det är bäst för er att jag går bort” eftersom att Hjäl­pa­ren då kom­mer (16:7). Det är bäst för oss eftersom då kan Gud ta sin boning i var­je tro­en­de, vi blir till ett tem­pel för Anden och han är med oss vi än befin­ner oss (1 Kor 3:16; 2 Kor 6:16; Ef 2:22). Det är bäst för oss eftersom vi inte själ­va har kraf­ten att full­föl­ja mis­sions­be­fall­ning­en eller for­mas till Jesu lik­het, utan vi är djupt bero­en­de av den heli­ge Andes kraft. Allt det Gud kal­lar oss att göra, skän­ker han oss ock­så kraf­ten — genom Anden — till att göra. Anden ger ock­så den inre viss­he­ten om att vi är ett Guds barn (Rom 8:16), och han är hand­pen­ning­en på vårt evi­ga him­mels­ka arv (2 Kor 5:22; Ef 1:14).

Jesus är Herren

Upp­sti­gan­det till him­len inne­bär ock­så att Jesus har inta­git tro­nen som Konung­ars Konung och Her­rar­nas Her­re. Det säger oss att syn­den, onds­kan och döden är beseg­ra­de och att alla fien­der hål­ler på att läg­gas under honom fram till den dagen då alla knän ska böjas och alla tung­or bekän­na honom som Her­re (Fil 2:9–11; Heb 1:13). 

Jesus kom­mer tillbaka

Vi kom­mer att tit­ta på det­ta mer näs­ta vec­ka. Att Jesus steg upp till him­len inne­bär ock­så att han en dag ska kom­ma till­ba­ka på sam­ma sätt (Apg 1:11). Den dagen kom­mer han för att döma värl­den och häm­ta sin för­sam­ling — hans äls­ka­de brud — till den nya ska­pel­sen och jor­den. Där sorg, död, plå­ga, synd, sjuk­dom och all onds­ka är ett min­ne blott. Och där vi får nju­ta av Gud i evig­he­ten. Som tro­en­de är det lätt att fast­na med blic­ken här och nu, både i det som är gläd­je och njut­ning men ock­så i kam­pen och svå­rig­he­ter­na. Vi glöm­mer lätt att vårt verk­li­ga mål och lön vän­tar oss först den dagen. Som tro­en­de bör vi kän­nas igen på en ivrig läng­tan efter den dagen (2 Tim 4:8).

Till sist. I den inle­dan­de tex­ten från Romar­bre­vet 8 läser vi att Jesus, vid Guds hög­ra sida, väd­jar och ”ber för oss”. Strax innan har Pau­lus för­kla­rat att i vår svag­het ber även Anden för oss (8:26, 27). Vil­ken tröst och upp­muntran det är för oss tro­en­de att veta att Sonen och Anden stän­digt ber för oss!