Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod.
Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.
Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen.Efesierbrevet 2:13–14, 16
Alla människor längtar efter djupare gemenskap, att förenas kring något som är större än dem själva och som ger mening åt livet. Det är därför vi har politiska partier, idrottsföreningar och en mängd andra organisationer. Det som andra sammanslutningar aldrig kan uppnå — verklig enhet — det åstadkommer Jesus Kristus i och genom församlingen. En enhet som övervinner alla yttre meningsskiljaktigheter och skillnader som annars skiljer oss människor åt — språk, etnicitet, kön, social status, ålder och andra markörer. Ingen människa skapar den enheten utan den kommer från och existerar endast i Jesus Kristus: ”Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Faktum är att det är en fullkomlig enhet, samma enhet som råder mellan Fader, Son och Ande (Joh 17:20–23).
Många ser det nog som en självklarhet att alla människor får bli en del av Guds folk. Men så var det inte alls vid den tid då Paulus skrev Efesierbrevet. Runt själva tempelbyggnaden i Jerusalem fanns olika förgårdar som delades upp med murar för att skilja människor åt. Ytterst fanns hedningarnas förgård dit alla var välkomna, därefter kvinnornas (judiska), sedan männens och slutligen prästernas förgård. Som hedning fanns det alltså en mur som signalerade “hit men inte längre”. Paulus förklarar att som hedningar var vi utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Guds folk, utan del i löftena och utan hopp i världen (Ef 2:11–12). Helt enkelt; som hedningar stod vi både andligt och bokstavligt långt borta från Gud. Men så förklarar Paulus de underbara nyheterna om att Kristus i sin egen kropp dödat fiendskapen mellan människor, och rivit ner alla skiljemurar för att vi som var långt borta genom Kristi blod skulle få komma nära. Nära Gud och nära varandra. Vi som stod på hedningarnas förgård och bara kunde blicka mot tempelbyggnaden har genom Jesus Kristus — tillsammans med alla andra människor — blivit välkomnade in i det allra heligaste i templet, in i den levande Gudens närhet (Mark 15:38; Heb 4:1, 6:19–20). I Kristus blir vi fullkomligt förenade med honom, vi blir del av hans egen kropp, och vi blir då även fullkomligt förenade med varandra. Det är endast så en verklig och djup enhet och gemenskap kan uppnås mellan människor. När synden som roten till all fiendskap mellan människor en gång och återkommande får dö vid korsets fot. Om vi verkligen ser hur stor vår egen synd är och hur allt detta är försonat i Kristus, kommer vi omöjligen kunna ha problem med vår broder eller systers synd.
Paulus adresserar inte sina brev till ”de kristna” utan istället till: ”de heliga i Efesos”. På samma sätt skulle han göra om han skrev ett brev till oss i dag och det skulle då stå: ”Till de heliga i Valla och Klövedals Missionsförsamlingar.” Det finns ingen högre ställning en människa kan äga, alla andra hedersbenämningar är ingenting i jämförelse med att vara helig. Det kanske förvånar oss eftersom vi kanske inte känner oss särskilt heliga och när vi läser om församlingarna i Nya Testamentet var de långt ifrån befriade från problem och stridigheter. Men denna titel är inget som tillskrivs oss på grund av oss själva, vi äger inte heligheten i oss själva utan vi ikläds Jesu helighet och rättfärdighet den dag vi kommer till tro. Visst kommer vi även fortsatt att synda och behöva bekänna och vända om från vår synd, men vår djupaste identitet i Kristus är aldrig som syndare utan som heliga. I Jesu ögon är församlingen högt älskad och oerhört dyrbar — den är hans brud. Han gav sitt eget liv för församlingen för att tvätta den ren och klä den i rena bröllopskläder (Ef 5:25–32). Och en dag kommer han för att hämta sin brud till bröllopsfesten (Upp 19:7; 21:2, 9). Om Jesus har en så hög syn på församlingen borde även vi ha det.
Vi tror på en helig och allmännelig kyrka, alltså en kyrka som förkunnar evangeliet till frälsning för alla människor. Ingen människa på jorden klarar sig utan denna frälsning, och ingen får exkluderas från uppmaningen att ta emot denna frälsning. Och i denna frälsning är vi ”helig-gjorda”, vi är förenade med Kristus och förenade med varandra. Den enheten river alla skiljemurar som kan finnas mellan människor. Redan nu äger vi denna enhet och arbetar för att den ska bli synligare i relationerna mellan oss i församlingen, samtidigt kommer vi inte se dess fulla verklighet förrän den dagen då han hämtar oss till bröllopsfesten. Den dagen kommer vi i alla bemärkelser vara fullkomligt förenade med Kristus och varandra, och i fullkomlig samstämmighet tillsammans med friköpta människor från alla stammar och språk och länder och folk brista ut i sången: ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet” (Upp 5:13). Och fram till den dagen samlas vi återkommande som församling med längtan att sången ska bli än mer samstämmig redan här och nu.