Vi vill inte att andra ska få det bättre och ni få det svårt, utan att alla ska ha det lika. Just nu ska ert överflöd avhjälpa deras brist, så att deras överflöd en annan gång kan avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla.
I den här serien om givande har jag vid flertalet tillfällen återkommit till att generositet kommer ur insikten om att allt i våra liv är en oförtjänt gåva från Gud, från vårt första andetag till den största av gåvor som Gud gett oss i Jesus Kristus. Det innebär i sin tur att jag ytterst sett aldrig ger av något som är mitt, utan endast ger vidare av det som ändå är Guds. Mitt givande innebär helt enkelt att jag omfördelar Guds resurser där de behövs mest för tillfället, jag ger det till Gud som jag från början ändå fått av nåd från hans goda hand (1 Krön 29:14, 16).
Det är ett sådant givande som Paulus beskriver i den inledande texten. Församlingen i Jerusalem lider stor fattigdom medan en annan del av Kristi kropp — församlingen i Korint — har ett överflöd av pengar. Paulus vill därför att församlingen i Korint ska omfördela resurserna så att det blir lika för alla (inom Kristi kropp). Han förklarar även att det vid ett annat tillfälle kan vara precis tvärtom, då kan Korint lida nöd och Jerusalem ha ett överflöd som avhjälper deras brist. Denna omfördelning av Guds resurser är tänkt att gälla mellan församlingar men även mellan människor inom församlingen. Vi ser det allra tydligast i den första kristna församlingen: ”Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov” (Apg 2:44–45). Frälsningen leder till en generositet som formar en totalt annorlunda gemenskap som präglas av en radikal generositet mellan människor. När vi har ett överflöd av pengar — enskilt eller som församlingar — bör vi fråga oss själva: ”Vem vill Gud att jag välsignar med mitt överflöd? Vems brist kan jag avhjälpa?”. Det gäller inom församlingen lokalt eller i världen i stort. För Gud ger oss inte ett överflöd för att samla på hög utan för att välsigna andra med det.
Gud skulle naturligtvis kunnat se till att alla församlingar och alla i hans församling redan hade ett överflöd och att ingen led någon brist. Men jag tror faktiskt att Gud tillåter en sådan fördelning för att fördjupa gemenskapen i församlingen och mellan församlingar.
För det händer något mellan människor både när vi ger och när vi tar emot, då byggs djupare band och relationer mellan människor som annars inte uppnåtts. För på samma sätt som vi ger av oss själva till Gud när vi ger av våra pengar, ger vi av oss själva till dem som tar emot gåvan (2 Kor 8:5). Det tror jag att många av oss kan vittna om när det gäller relationen till församlingen i Cunit. Det är inte enda orsaken till att relationerna fördjupas men det är en viktigt del av det.
Om allt kommer från Gud och vi endast omfördelar hans resurser föder det inte bara en längtan av att ge av glatt hjärta, det skyddar oss även från all form av stolthet eller berömmelse i vårt givande. Vi ger ju bara av det som ändå är Guds. Då är det viktiga inte storleken på summan utan hjärtat som ligger bakom och vad vi gör av det som Gud anförtrott åt just oss (Mark 12:41–44).
