Han lämnar sin tron av kristall

Han var till i Guds gestalt men räk­na­de inte jäm­lik­he­ten med Gud som seger­byte, utan utgav sig själv och tog en tjä­na­res gestalt och blev män­ni­skan lik. När han till det ytt­re hade bli­vit som en män­ni­ska, ödmju­ka­de han sig och blev lydig ända till döden — döden på korset. 

”Var glad, var glad, var glad i din Her­re och Gud. Var glad, var glad och hyl­la din konung och Gud.” Så lyder refräng­en i en av våra mest kän­da advents­sång­er av Erik Nyström: Gå, Sion, din Konung att möta. Refräng­en kan kanske upp­le­vas lite tja­tig, men vi har verk­li­gen all anled­ning att gläd­jas och för­und­ras över det vi firar under advent och jul. Char­les Spur­geon uttryck­te det så här: ”Julens gläd­je är inte i dess fest­lig­he­ter utan i dess kär­na: att en Fräl­sa­re har fötts för oss. Han är Imma­nu­el – Gud med oss” och vida­re: ”Låt oss inte glöm­ma var­för vi firar jul: för att ära den Gud som blev män­ni­ska och som fräls­te oss från mörk­ret och döden.”

På sön­dag firar vi förs­ta advent. Då bru­kar vi läsa tex­ter­na om hur Jesus rider in i Jeru­sa­lem på en åsna medan fol­ket vif­tar med palm­blad och hyl­lar honom som den vän­ta­de Mes­si­as. Men den­ne kung är inte som vil­ken annan kung som helst, och hans ursprung är inte av den­na värld. Pau­lus skri­ver i Filip­per­bre­vet 2:6: ”Han var till i Guds gestalt.” Den­ne konung har inte bara kung­ligt blod – han har ”gudom­ligt blod”. Jesus är Gud själv som bli­vit män­ni­ska. Stan­na upp en stund och låt den san­ning­en sjun­ka in: Gud blir män­ni­ska. Bara orden i sig är svind­lan­de och rym­mer sådan storhet.

Jesus är den evi­ge Sonen, som i evig­het åtnju­tit Faderns väl­be­hag och ära. Som vi sjung­er i sång­en jag nämn­de tidigare: 

”Han kom­mer från evi­ga fröj­der, han läm­nar sin tron av kri­stall, sin ära i lju­sets palat­ser och läg­ges på strå i ett stall.”

För jor­dis­ka kung­ar hand­lar det om att vin­na och behål­la sina tro­ner till var­je pris. Men den ende san­ne och verk­li­ge Konung­en – Jesus Kristus – läm­nar sin här­lig­het och sti­ger ner från sin tron. Så totalt annorlun­da! Han betrak­ta­de inte sin ställ­ning som ett byte att behål­la till var­je pris, utan han lät sig avklä­das sin ära och blev en män­ni­ska. Inte nog med det – han blev en tjä­na­re. Ska­pa­ren och upp­rätt­hål­la­ren av allt blev en del av sin egen ska­pel­se. Den högs­te blev den lägs­te. Han som gav Maria liv lät sig nu födas av hen­ne. Jesus föd­des och lev­de under enk­la för­hål­lan­den, långt från ära och glans. Han kom inte för att bli betjä­nad som and­ra kung­ar, utan för att tjä­na en upp­ro­risk och för­lo­rad mänsklighet.

Des­sa san­ning­ar är både svind­lan­de och häp­nads­väc­kan­de. Det är en käl­la till gläd­je och lov­sång. Låt oss där­för inte glöm­ma var­för vi firar jul. Låt oss inte lyss­na slent­ri­an­mäs­sigt till tex­ter­na vi läser, sång­er­na vi sjung­er eller för­kun­nel­sen som går ut. Låt oss istäl­let be att Gud öpp­nar våra ögon för des­sa san­ning­ar och väc­ker våra hjär­tan till gläd­je, lov­sång och tillbedjan.

Gå, Sion, din konung att möta,
Jeru­sa­lem, gläds åt din Gud.
Strö pal­mer på väg för Messias,
bered dig som vän­tan­de brud.
Var glad, var glad,
var glad i din Her­re och Gud.
Var glad, var glad
och hyl­la din konung och Gud.

Han kom­mer från evi­ga fröjder,
han läm­nar sin tron av kristall,
sin ära i lju­sets palatser
och läg­ges på strå i ett stall
Var glad, var glad,
var glad i din Her­re och Gud.
Var glad, var glad
och hyl­la din konung och Gud.

Bild av Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.