Advents- och jule­ti­den är verk­li­gen en tid att till­be Gud och för­und­ras över det ofatt­ba­ra som sked­de i Bet­le­hem. Det är en tid att “vara gla­da och hyl­la vår Konung och Gud”. Och anled­ning­en till att gläd­jas och ära Gud är inte bara en – den är oändlig.

För­ra vec­kan stan­na­de vi upp inför det häp­nads­väc­kan­de fak­tum att Gud blev män­ni­ska i Jesus Kristus, att Gud blev ett litet barn. Bara det­ta ger oss all anled­ning att tap­pa hakan och bli för­stum­ma­de. Men det stan­nar inte där. Det stan­nar inte vid att Ska­pa­ren blev del av sin ska­pel­se eller att den odöd­li­ge blev en död­lig män­ni­ska. Det stan­nar inte ens vid att Konung­ar­nas Konung ödmju­ka­de sig och blev en tjä­na­re. Det går hela vägen till att han ödmju­ka­de sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Det som bör­ja­de i en krub­ba i Bet­le­hem slu­ta­de med ett kors i Jeru­sa­lem och en tom grav. Häri fin­ner vi orsa­ken till att Jesus kom till jor­den (Mark 10:45), som vi sjung­er i jul­psal­men: ”Han kom­mer till jor­den att bringa ett offer på kors­trä­dets stam, att dö för vårt syn­di­ga släk­te och föra rätt­fär­dig­het fram.”

När män­ni­skan inte vil­le vara Guds avbild utan gjor­de upp­ror mot Gud och för­sök­te ta hans plats, gjor­de Gud tvärtom. Han blev män­ni­ska i Jesus Kristus för att i allt ta vår plats. Och för att vi, genom omvän­del­se och tro på honom, kan vi få del av det som egent­li­gen bara till­hör honom.

Han tog vår plats så att vi skul­le kun­na få del av hans:

• Han var rik men blev fat­tig för vår skull, för att vi genom hans fat­tig­dom skul­le bli rika (2 Kor 8:9).
• Han lev­de det liv vi bor­de ha levt — i per­fekt lyd­nad till Gud — för att hans lyd­nad skul­le till­räk­nas oss (Rom 5:18–19; Fil 2:8). 
• Han som inte viss­te av synd, honom gjor­de Gud till synd i vårt stäl­le, för att vi i honom skul­le bli rätt­fär­di­ga inför Gud (2 Kor 5:21).
• Han bar vår dom, för att vi skul­le bli frikän­da (Jes 53:5; Rom 8:1).
• Han blev en för­ban­nel­se i vårt stäl­le, för att vi skul­le få del av Guds väl­sig­nel­se (Gal 3:13–14).
• Han tog vår synd, för att vi skul­le få för­lå­tel­se och frid med Gud (Jes 53:5; Kol 1:20; 1 Pet 2:24).
• Han dog den död vi för­tjä­na­de, för att vi skul­le få nytt liv genom honom — liv i över­flöd (Joh 10:10; Rom 6:23; 1 Kor 15:22; Tit 3:5). 
• Han bar våra sjuk­do­mar, för att vi skul­le bli hela­de (Jes 53:4–5).
• Han, Guds ende Son, blev skild från Fadern, för att vi som var skil­da från Fadern skul­le få kal­las Guds äls­ka­de barn (1 Joh 3:1).
• Han, Guds ende Son – den ende arving­en – dela­de hela sitt arv med oss som var helt arvs­lö­sa (Rom 8:17).
• Han blev över­gi­ven av Fadern, för att vi ald­rig skul­le bli det (Matt 27:46; Rom 8:38–39).
• Han är det slut­gil­ti­ga och full­kom­li­ga off­ret som gör slut på alla and­ra offer och ger evig åter­lös­ning (Heb 9:11–14, 10:10–12).
• Han blev upp­höjd på ett kors för att vi skul­le bli upp­lyf­ta till him­len (Joh 3:14–15, Ef 2:6).

Jesus tog vår plats för att vi skul­le få del av hans. Gud sko­na­de inte sin egen Son utan utläm­na­de honom för oss alla, för att skän­ka oss allt med honom (Rom 8:32). Och han gjor­de det med målet att vi genom tron på Jesus skul­le få del av den full­kom­li­ga gläd­jen – det evi­ga livet i att kän­na Fadern och Sonen och att leva i gemen­skap med dem (Joh 15:9–11; Joh 17:3; 1 Joh 1:3–4).