Det finns många saker vi män­ni­skor kan fruk­ta, allt från mind­re saker som höj­der, ormar och spind­lar, till stör­re saker som natur­ka­ta­stro­fer, krig och oro­lig­he­ter i värl­den. Vi kan fruk­ta sjuk­do­mar, eko­no­mis­ka svå­rig­he­ter, mil­jö­för­stö­ring eller pan­de­mi­er. Vi oro­ar oss inte bara för oss själ­va utan ock­så för våra nära och kära. Det kan hand­la om situ­a­tio­ner vi redan befin­ner oss i eller om sådant som kanske (eller kanske inte) kom­mer att drab­ba oss. Kort sagt, det finns myc­ket att fruk­ta. Och någon­stans, längst ner i allt det­ta, lig­ger fruk­tan för döden. Den är vår sista och till synes oöver­vin­ner­li­ga fiende.

Män­ni­skan har i alla tider för­sökt beseg­ra döden genom medi­cins­ka fram­steg eller tek­no­lo­gins utveck­ling. Då och då hör vi om för­sök att över­vin­na döden och för­länga livet. Men san­ning­en är att ing­en män­ni­ska någon­sin har kun­nat beseg­ra döden. Döden har all­tid gått seg­ran­de ur stri­den – med ett undan­tag: Jesus Kristus. Han är den ende som har vand­rat in i gra­ven och kom­mit ut igen för att ald­rig åter­vän­da. Genom honom har döden bli­vit beseg­rad, och män­ni­skans frukt­lö­sa för­sök att över­vin­na den har ersatts av ett full­bor­dat verk.

Vi har nu kom­mit till den fjär­de ver­sen i Gå Sion din konung att möta. Jul­psal­men är en fan­tas­tisk sum­me­ring av evan­ge­li­et. Vi sjung­er om advent och jul, men ock­så om påsken och den and­ra advent – dagen då Jesus ska kom­ma till­ba­ka. Jesus är Gud som blev män­ni­ska och som kom för att bli det slut­gil­ti­ga och full­kom­li­ga off­ret för vår synd genom sin död på kor­set. Men han stan­na­de inte i gra­ven. På tred­je dagen upp­stod han från de döda och ”kom ur gra­ven med byte”. 

Upp­stån­del­sen är en avgö­ran­de och omist­lig del av evan­ge­li­et. Genom den har Jesus, som Pau­lus uttryc­ker det ”gjort slut på döden och fört fram liv och odöd­lig­het i lju­set genom evan­ge­li­et” (2 Tim 1:10). Det som är omöj­ligt för män­ni­skan har Gud gjort genom Jesus Kristus. Döden gick inte seg­ran­de ur stri­den, utan Jesus beseg­ra­de den full­kom­ligt och tillin­tet­gjor­de den. Döden kun­de inte hål­la honom i sitt grepp, utan Gud upp­väck­te honom från de döda (Apg 2:24). Jesus Kristus gick in i mörk­rets djup, in i döden själv, beseg­ra­de den och kom ut på and­ra sidan för att ald­rig åter­vän­da. För alla som genom tron är för­e­na­de med Jesus gäl­ler hans löf­te: ”Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska ald­rig någon­sin dö” (Joh 11:25–26).

Vi upp­står till ett nytt and­ligt liv redan här och nu genom tron. När våra krop­par en dag dör kom­mer vi att få nya krop­par och leva för evigt till­sam­mans med Gud (1 Kor 15:35 ff). Även om döden fort­fa­ran­de är en smärt­sam verk­lig­het i den­na värld, vet vi – tack vare Jesu död och upp­stån­del­se – att den redan är beseg­rad. En dag ska vi få se den­na seger i full­het (1 Kor 15:26, 54–55; Upp 21:4).

“Var inte räd­da!” Den­na upp­ma­ning åter­kom­mer gång på gång i de förs­ta kapit­len i Luka­se­vange­li­et, när him­len för­kun­nar Fräl­sa­rens ankomst. Grun­den till den­na upp­ma­ning fin­ner vi i det sto­ra gläd­je­bud­ska­pet: ”I dag har en Fräl­sa­re fötts åt er i Davids stad. Han är Mes­si­as, Her­ren” (Luk 2:11). 

Eftersom Jesus har beseg­rat syn­den, döden och onds­kans mak­ter finns det ingen­ting kvar att fruk­ta för den som tror på honom. Det­ta hopp för­vand­lar mör­ker till ljus och sorg till gläd­je, även när omstän­dig­he­ter­na känns hopp­lö­sa. När vi oro­as och grips av fruk­tan kan vi påmin­na oss om löf­tet som en dag ska upp­fyl­las: ”Döden är upp­slu­kad i seger.” Redan nu kan vi där­för tri­um­fe­ran­de säga: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor 15:54–55).”