Ett av män­ni­skans sto­ra pro­blem är att vi tar allt­för myc­ket för givet i livet. Vi betrak­tar en mängd saker som våra rät­tig­he­ter och ser myc­ket i livet som själv­klar­he­ter. Vi bort­ser från det fak­tum att allt i livet – från vårt förs­ta ande­tag – är oss givet som oför­tjän­ta gåvor från en oer­hört god Gud. Vi tar helt enkelt för myc­ket för givet. Det gäl­ler livet, och det gäl­ler julens bud­skap. Vi tar lätt för givet att Gud blir män­ni­ska, att han blir ett litet barn, att han kom­mer som en tjä­na­re för att ge sitt liv till vår rädd­ning: ”Ja, det är ju mer eller mind­re hans skyl­dig­het att göra allt det­ta”, kanske vi tän­ker. Men vi kun­de inte ha mer fel. För att få rätt per­spek­tiv kan det hjäl­pa att sät­ta Jesu förs­ta ankomst i rela­tion till hans återkomst.

När vi läser pro­fe­ti­or­na i Gam­la tes­ta­men­tet som pekar fram emot Mes­si­as ankomst, ser det ut som om fräls­ning­en, domen och him­len kom­mer på sam­ma gång. Allt­så att Mes­si­as kom­mer för att fräl­sa sitt folk genom att beseg­ra alla sina fien­der och slut­gil­tigt döma dem. Det är ock­så vad man skul­le för­vän­ta sig av en kung som har bli­vit för­kas­tad och för­dri­ven av upp­rorsma­ka­re som för­sökt avsät­ta honom från tro­nen. Att när den­ne kung åter­vän­der till sitt rike, så skul­le han rätt­mä­tigt inta sin tron och ta död på alla sina fien­der. I Gam­la tes­ta­men­tets pro­fe­ti­or kan det allt­så tyc­kas som om det­ta skul­le ske vid Mes­si­as ankomst, och tro­li­gen var det ock­så vad många judar för­vän­ta­de sig.

Det­ta är vad vi skul­le kun­na för­vän­ta oss – men det som sker är något totalt annorlun­da. Den­ne kung — Jesus Kristus — kom inte för att döda sina fien­der, utan istäl­let för att dö för sina fien­der. Han som en dag ska utfär­da domen är istäl­let den som bär domen i sitt folks stäl­le. Tänk dig att den oskyl­di­ge i en rät­te­gång val­de att ta den skyl­di­ges straff – det vore full­stän­digt otänk­bart. Men det är fak­tiskt det­ta, och något ännu stör­re, som sker genom Jesu offer­död på kor­set. Han som var helt utan synd dör i syn­da­res stäl­le. Han hade ing­en som helst skyl­dig­het att kom­ma till jor­den och än mind­re någon skyl­dig­het att dö i vårt stäl­le. Vi för­tjä­na­de det inte. Men han gör det på grund av sin sto­ra nåd och kärlek.

Jesus ”förs­ta advent” var för att bringa ett offer på kors­trä­dets stam, och en dag kom­mer han till­ba­ka – hans ”and­ra advent” – i makt för att rege­ra, tills Gud uti alla blir allt. Då kom­mer ing­en att kun­na mis­sa vem som är den san­ne Kung­en, utan alla knän i him­len, på jor­den och under jor­den kom­mer att böja sig inför honom – även de som inte vänt om från sitt upp­ror mot honom. Då kom­mer Jesus en gång för alla att göra slut på all synd, all onds­ka och alla sina fien­der och infö­ra sitt rike fullt ut.  På den dagen är du anting­en kvar i ditt upp­ror bland Guds fien­der och går där­för under, eller så har du redan nu lagt ner dina vapen, över­läm­nat dig helt och fullt till din rätt­mä­ti­ge Kung – Jesus Kristus – och väl­kom­nar den dagen med glädje.

Att Jesus kom­mer i makt för att rege­ra är oer­hört trös­te­rikt och hopp­fullt för dem som till­hör honom. I en värld full av onds­ka och orätt­fär­dig­het är det en trygg­het att veta att slut­lig rätt­vi­sa en dag kom­mer att ski­pas, då allt kom­mer att stäl­las till rät­ta. I en värld som bryts ner och ska­kar är det en gläd­je att veta att Jesus kom­mer med sitt evi­ga och oför­stör­ba­ra rike. Det­ta är en dag att gläd­jas över, att läng­ta till och att se fram emot. Det är en dag som inte bara Guds barn ser fram emot, utan som hela ska­pel­sen vän­tar på (Rom 8:19 ff). Fram till dess kal­lar Jesus Kristus män­ni­skor över­allt att vän­da om och söka sin rädd­ning hos honom. Att redan idag bli en del av det rike som kom – och som en dag fullt ut kom­mer. Jesus rege­rar redan här och nu, men då kom­mer vi att erfa­ra det fullt ut.